Is this love...

...is this love, is this love that I'm feeling?

Frågan känns välbefogad, efter två dagars väntan så kom telefonsamtalet som jag väntat på. Cykeln hade anlänt till Barcelona och jag skulle få den levererad några timmar senare. Efter att den större delen av Barcelonas butiker varit stängda under gårdagen bortsett från turistbutikerna i närheten så kändes det som att det idag var en bättre dag för försäkringsshopping än gårdagen. Jag tog en titt på ersättningsnivåerna i försäkringen och med tanke på att cykelväskan med såväl cykel som kläder skulle levereras senare under eftermiddagen var det bara kläder för dagen som jag behövde inhandla. Tog mig tid att besöka en t-shirt butik vid Lesseps där jag omgående hittade en t-shirt som passade mig. 

Från Lesseps gick jag tillbaka mot Carrer de Verdi där jag sett flera mindre butiker tidigare om kvällarna. Promenerade runt bland de smågatorna i Gracia en stund innan jag behövde bege mig hemåt för att vara hemma om cykeln skulle dyka upp. 

Förväntansfullt väntade jag i solskenet och skyddad mot vinden på uteplatsen. Timmarna gick och jag började vid 17.30 fundera på om 14-18 var en spansk synonym för mañana. Tiden på uteplatsen gav mig tid att upptäcka att jag har delvis havsutsikt genom träspaljen och att den blir ännu tydligare när jag kör enbensböj på en stol på uteplatsen. 

Strax före 18.00 kunde jag inte låta bli att ställa mig på stolen för att se vad som skedde på gatan. Ganska kort därefter parkerade en mindre skåpbil en bit bort på gatan upp mot parken. Damen som körde den lämnade bilen mitt i en korsning och började förvirrat springa mellan husen på min del av gatan med en papperslapp i handen troligtvis letande efter en adress. Min förhoppning om att det var min cykel som skulle levereras ökade när hon uppgivet vände tillbaka efter att ha sett huset på andra sidan gatan numrerat 1-3-5 och då jag angav 2 på flygplatsen. Hon närmar sig platsen där jag står och får syn på mig där jag hänger över träspaljen och jag frågar henne om hon kommer från flygplatsen med en cykel. Jag får ett jakande svar och jag andas ut av lättnad. Närmare 50 timmar efter min ankomst till Barcelona så var vi återförenade och strax därefter var den cykelbar igen.

Glad i hågen började jag genast fundera på vilka rundor som är lämpliga de kommande dagarna för att få i gång cykelbenen utan att döda dem helt, men ändå ge en indikation på hur formen är, då jag också har en del löpning inplanerad. 

Tog en kvällspromenad ner till Carrer de Verdi igen där jag beställde min kvällsmat på en av de inte mindre än tre indiska restaurangerna inom ett kvarter på den lilla gatan. Ville ha något starkare och såg fram mot kryddexplosionen som en Vindaloo brukar ge och beställde det obligatoriska brödet till. Döm om min förvåning när det här dök upp och jag tvingades konstatera att riset också var ett tillbehör och att min Vindaloo inte alls hade den hettan som jag förväntade mig. 

Tur att det blir en kortare runda imorgon med tanke på den uteblivna kolhydratuppladdningen. 

"Is this love, is this love, is this love

Is this love that I'm feelin'?

Is this love, is this love, is this love

Is this love that I'm feelin'?"... 

I just wanna ride my bicycle

"Bicycle bicycle bicycle

I want to ride my bicycle bicycle bicycle

I want to ride my bicycle

I want to ride my bike

I want to ride my bicycle

I want to ride it where I like"...

...men efter gårdagens missöde fick löparskorna duga som substitut efter havregrynsgröten till frukost och lite slöande. Turisterna hann vakna till liv och horderna begav sig till fots eller i karavanen av taxibilar till min mer omtalade granne, en park ritad av en av Barcelonas största och mest betydande(?) personer genom tiderna. Vem han var och vilken parken är utelämnar jag än så länge. Jag misstänker att ni kan svaren vid det här laget, då det nästan känns som att det är fler av mina bekanta som har varit i Barcelona än vad som inte har varit det. 

På agendan stod en av mina favoritlöpvägar i Barcelona, Carretera de les Aigües, 9 km lång enkel väg slingrandes halvvägs upp på Barcelonasidan av Collserola med utsikt över staden och om blicken lyfts så kan Vallvidrera och Torre de Collserola hamna i blickfånget. Vädret visade upp sig från sin bästa sida dock var det relativt blåsigt uppe på Collserola men temperaturen var perfekt för löpning, strax över 15 grader. Det märktes att Barcelona till stora delar är stängt under Långfredagen, då betydligt fler än jag letat sig upp för att gå, jogga eller cykla mountainbike längs grusvägen, jag mötte någon entusiast på en gravel också. 

Bergbanan upp till Vallvidrera med mellanliggande stoppet på Carretera de les Aigües.

Vallvidrera och Torre de Collserola

Eftersom jag inte löpt något pass längre än 15 km den här säsongen så kändes 16 km som en lämplig distans för dagen då det blir mer löpning de kommande dagarna. Ställde in klockan för att varna om jag avvek i från ett behagligt tempo. Kilometerna tenderade i allmänhet att gå några sekunder snabbare än klockans måltempo men pulsen låg behagligt parkerad kring 85 % av max och förhöll sig där under största delen av passet. 

Tillbaka nere i staden hade klockan slagit eftermiddag och hungern gjorde sig påmind även om kroppen mest ville ha vätska efter löpningen. På väg till lägenheten blev det ett stopp på en fruktaffär där lite jordgubbar och melon inhandlades. Sedan tog några stillsamma timmar vid på uteplatsen och eftermiddagen hade övergått i tidig kväll.

Dagens lunch. 

Att välja lämpliga kläder till kvällspromenaden och ett restaurangbesök var dagens minsta utmaning tack vare Brussels Airlines. Cykelabstinensen gjorde sig påmind och efter en omväg hamnade jag på bike café Bicioci där en välsmakande surdegspizza och en Estrella Galicia beställdes in. 

Efter maten styrde jag mina steg upp genom Gracia där det verkade som tiden stått stilla sedan tiden före den olagliga självständighetsomröstningen förra hösten. 

"Bicycle bicycle bicycle

I want to ride my bicycle bicycle bicycle

I want to ride my bicycle

I want to ride my bike

I want to ride my bicycle

I want to ride it where I like"...

...även om det lutar mot att det inte blir något av det på påskafton heller. 

I don't wanna miss a thing

Klockan ringer tidigt. Gör mig i ordning för att åka den dryga kilometern till Bromma flygplats. Parkerar bilen och tar den korta promenaden till terminalen som är tillräckligt lång för att jag ska sakna handskarna som jag lämnade hemma, trots att den inte tar mer än en handfull minuter.

Jag checkar in cykeln och ser fram mot att återse den i Barcelona. Under transfern i Bryssel hinner jag med det som jag inte hann med på hotellet, ta en lång frukost, äta en för tidig lunch, i princip hinner jag klart med deklarationen också.

 Börjar röra mig mot gaten. Blir sittandes en längre tid i väntan på att ombordstigningen ska påbörjas. Under tiden som jag väntar tittar jag på lastningen av flygplanet som pågår. Tycker mig kunna se min cykelväska på en av bagagevagnarna, när väskan så småningom åker upp på bandet ser jag att det inte var någon cykelväska. Tänker att den säkert åkt på det bortre bandet som jag inte kunna se eller att den lastats på flygplanet tidigare.

Ombordstigningen kommer igång och vi lyfter 60 min sena. Efter en tid i luften ser jag Paris genom fönstret innan jag somnar till. När jag senare vaknar förväntar jag mig att vi ska vara ute över vattnet längs kusten ner mot Barcelona men landskapet under mig är kuperat när nerstigningen påbörjas. Jag börjar leta efter igenkänningstecken för att se var vi är. Någon minut senare dyker den upp, klippan och klostret vid El Far med det öppna landskapet vid Sant Marti Sacalm där nedanför, Panda Susquada, ett nytt bergsmassiv, ser den högsta toppen väldigt tydligt, måste vara Montseny och Turo de l'home. Vi passerar över den lägre bergsryggen längs kusten innan vi når havet och den välbekanta inflygningen mot Barcelona fortsätter. 

El Far

Turo de l'home

Väl på backen och framme vid bagagebandet dyker min väska med träningskläderna och tillhörande löpar- och cykelskor snabbt upp på bandet. Plockar upp den och går bort till specialbagaget för att vänta på cykelväskan med cykeln och de civila kläderna som packats i den samma för att skydda cykeln. Efter en kvarts väntan vid bandet får jag sällskap av ett annat sällskap som visar sig ha varit med på samma flight. De är betydligt mer otåliga än mig och frågar om det är vanligt att det brukar ta så lång tid för specialbagaget, jag svarar att det brukar ta ca 20 min. När närmare en halvtimme har passerat utan att specialbagaget dykt upp går jag bort till det andra bandet för specialbagagen för att se att det inte lastats där av misstag. Ingen framgång där heller och jag går bort till disken för förlorat bagage där jag hamnar bakom kvinnan som var med på Brysselflighten. Om jag tidigare tyckt att spanskan talas för snabbt så var det inget mot den som framfördes när någon var upprörd på riktigt. Efter vad som kändes som en evighet så fick jag till slut lämna mina uppgifter och fylla i anmälan om förlorat bagage. Personalen gjorde de kontroller de kunde och han som hade haft ansvaret för avlastningen kontaktades och han bekräftade att det inte varit med någon cykel på flighten. Jag kontaktade försäkringsbolaget och fick reda på ersättningsgränserna.

Tog en taxi till l den välbekanta lägenheten och lämnade av träningskläderna innan jag promenerade ner till Tomas Domingo Bike Shop för att kompletterings handla de sista som jag behöver till cykeln om den mot all förmodan skulle levereras till mig under påskhelgen så jag är redo och ta mig ut. På vägen hem stannade jag till på en för mig välbekant restaurang och åt min kvällsrisotto.

Tillbaka i lägenheten ser jag att det inte tog mer än en 30 minuter från det att jag anlände till att Isabel(hyresvärdinnan) nåtts av informationen om den saknade cykeln. Väl hemma kunde jag inte låta bli att ta en timme eller två på uteplatsen. Klockan hann bli elva innan jag tyckte att det blev för kallt att sitta därute och jag var inte vidare sugen på att ta på mig en jacka för att förlänga kvällen ytterligare. Så i stället för cykling blir det nog löprundor som kommer att bli min träning de kommande dagarna.

I don’t wanna miss a thing.