I don't wanna miss a thing

Klockan ringer tidigt. Gör mig i ordning för att åka den dryga kilometern till Bromma flygplats. Parkerar bilen och tar den korta promenaden till terminalen som är tillräckligt lång för att jag ska sakna handskarna som jag lämnade hemma, trots att den inte tar mer än en handfull minuter.

Jag checkar in cykeln och ser fram mot att återse den i Barcelona. Under transfern i Bryssel hinner jag med det som jag inte hann med på hotellet, ta en lång frukost, äta en för tidig lunch, i princip hinner jag klart med deklarationen också.

 Börjar röra mig mot gaten. Blir sittandes en längre tid i väntan på att ombordstigningen ska påbörjas. Under tiden som jag väntar tittar jag på lastningen av flygplanet som pågår. Tycker mig kunna se min cykelväska på en av bagagevagnarna, när väskan så småningom åker upp på bandet ser jag att det inte var någon cykelväska. Tänker att den säkert åkt på det bortre bandet som jag inte kunna se eller att den lastats på flygplanet tidigare.

Ombordstigningen kommer igång och vi lyfter 60 min sena. Efter en tid i luften ser jag Paris genom fönstret innan jag somnar till. När jag senare vaknar förväntar jag mig att vi ska vara ute över vattnet längs kusten ner mot Barcelona men landskapet under mig är kuperat när nerstigningen påbörjas. Jag börjar leta efter igenkänningstecken för att se var vi är. Någon minut senare dyker den upp, klippan och klostret vid El Far med det öppna landskapet vid Sant Marti Sacalm där nedanför, Panda Susquada, ett nytt bergsmassiv, ser den högsta toppen väldigt tydligt, måste vara Montseny och Turo de l'home. Vi passerar över den lägre bergsryggen längs kusten innan vi når havet och den välbekanta inflygningen mot Barcelona fortsätter. 

El Far

Turo de l'home

Väl på backen och framme vid bagagebandet dyker min väska med träningskläderna och tillhörande löpar- och cykelskor snabbt upp på bandet. Plockar upp den och går bort till specialbagaget för att vänta på cykelväskan med cykeln och de civila kläderna som packats i den samma för att skydda cykeln. Efter en kvarts väntan vid bandet får jag sällskap av ett annat sällskap som visar sig ha varit med på samma flight. De är betydligt mer otåliga än mig och frågar om det är vanligt att det brukar ta så lång tid för specialbagaget, jag svarar att det brukar ta ca 20 min. När närmare en halvtimme har passerat utan att specialbagaget dykt upp går jag bort till det andra bandet för specialbagagen för att se att det inte lastats där av misstag. Ingen framgång där heller och jag går bort till disken för förlorat bagage där jag hamnar bakom kvinnan som var med på Brysselflighten. Om jag tidigare tyckt att spanskan talas för snabbt så var det inget mot den som framfördes när någon var upprörd på riktigt. Efter vad som kändes som en evighet så fick jag till slut lämna mina uppgifter och fylla i anmälan om förlorat bagage. Personalen gjorde de kontroller de kunde och han som hade haft ansvaret för avlastningen kontaktades och han bekräftade att det inte varit med någon cykel på flighten. Jag kontaktade försäkringsbolaget och fick reda på ersättningsgränserna.

Tog en taxi till l den välbekanta lägenheten och lämnade av träningskläderna innan jag promenerade ner till Tomas Domingo Bike Shop för att kompletterings handla de sista som jag behöver till cykeln om den mot all förmodan skulle levereras till mig under påskhelgen så jag är redo och ta mig ut. På vägen hem stannade jag till på en för mig välbekant restaurang och åt min kvällsrisotto.

Tillbaka i lägenheten ser jag att det inte tog mer än en 30 minuter från det att jag anlände till att Isabel(hyresvärdinnan) nåtts av informationen om den saknade cykeln. Väl hemma kunde jag inte låta bli att ta en timme eller två på uteplatsen. Klockan hann bli elva innan jag tyckte att det blev för kallt att sitta därute och jag var inte vidare sugen på att ta på mig en jacka för att förlänga kvällen ytterligare. Så i stället för cykling blir det nog löprundor som kommer att bli min träning de kommande dagarna.

I don’t wanna miss a thing.