Is this love...

...is this love, is this love that I'm feeling?

Frågan känns välbefogad, efter två dagars väntan så kom telefonsamtalet som jag väntat på. Cykeln hade anlänt till Barcelona och jag skulle få den levererad några timmar senare. Efter att den större delen av Barcelonas butiker varit stängda under gårdagen bortsett från turistbutikerna i närheten så kändes det som att det idag var en bättre dag för försäkringsshopping än gårdagen. Jag tog en titt på ersättningsnivåerna i försäkringen och med tanke på att cykelväskan med såväl cykel som kläder skulle levereras senare under eftermiddagen var det bara kläder för dagen som jag behövde inhandla. Tog mig tid att besöka en t-shirt butik vid Lesseps där jag omgående hittade en t-shirt som passade mig. 

Från Lesseps gick jag tillbaka mot Carrer de Verdi där jag sett flera mindre butiker tidigare om kvällarna. Promenerade runt bland de smågatorna i Gracia en stund innan jag behövde bege mig hemåt för att vara hemma om cykeln skulle dyka upp. 

Förväntansfullt väntade jag i solskenet och skyddad mot vinden på uteplatsen. Timmarna gick och jag började vid 17.30 fundera på om 14-18 var en spansk synonym för mañana. Tiden på uteplatsen gav mig tid att upptäcka att jag har delvis havsutsikt genom träspaljen och att den blir ännu tydligare när jag kör enbensböj på en stol på uteplatsen. 

Strax före 18.00 kunde jag inte låta bli att ställa mig på stolen för att se vad som skedde på gatan. Ganska kort därefter parkerade en mindre skåpbil en bit bort på gatan upp mot parken. Damen som körde den lämnade bilen mitt i en korsning och började förvirrat springa mellan husen på min del av gatan med en papperslapp i handen troligtvis letande efter en adress. Min förhoppning om att det var min cykel som skulle levereras ökade när hon uppgivet vände tillbaka efter att ha sett huset på andra sidan gatan numrerat 1-3-5 och då jag angav 2 på flygplatsen. Hon närmar sig platsen där jag står och får syn på mig där jag hänger över träspaljen och jag frågar henne om hon kommer från flygplatsen med en cykel. Jag får ett jakande svar och jag andas ut av lättnad. Närmare 50 timmar efter min ankomst till Barcelona så var vi återförenade och strax därefter var den cykelbar igen.

Glad i hågen började jag genast fundera på vilka rundor som är lämpliga de kommande dagarna för att få i gång cykelbenen utan att döda dem helt, men ändå ge en indikation på hur formen är, då jag också har en del löpning inplanerad. 

Tog en kvällspromenad ner till Carrer de Verdi igen där jag beställde min kvällsmat på en av de inte mindre än tre indiska restaurangerna inom ett kvarter på den lilla gatan. Ville ha något starkare och såg fram mot kryddexplosionen som en Vindaloo brukar ge och beställde det obligatoriska brödet till. Döm om min förvåning när det här dök upp och jag tvingades konstatera att riset också var ett tillbehör och att min Vindaloo inte alls hade den hettan som jag förväntade mig. 

Tur att det blir en kortare runda imorgon med tanke på den uteblivna kolhydratuppladdningen. 

"Is this love, is this love, is this love

Is this love that I'm feelin'?

Is this love, is this love, is this love

Is this love that I'm feelin'?"... 

I just wanna ride my bicycle

"Bicycle bicycle bicycle

I want to ride my bicycle bicycle bicycle

I want to ride my bicycle

I want to ride my bike

I want to ride my bicycle

I want to ride it where I like"...

...men efter gårdagens missöde fick löparskorna duga som substitut efter havregrynsgröten till frukost och lite slöande. Turisterna hann vakna till liv och horderna begav sig till fots eller i karavanen av taxibilar till min mer omtalade granne, en park ritad av en av Barcelonas största och mest betydande(?) personer genom tiderna. Vem han var och vilken parken är utelämnar jag än så länge. Jag misstänker att ni kan svaren vid det här laget, då det nästan känns som att det är fler av mina bekanta som har varit i Barcelona än vad som inte har varit det. 

På agendan stod en av mina favoritlöpvägar i Barcelona, Carretera de les Aigües, 9 km lång enkel väg slingrandes halvvägs upp på Barcelonasidan av Collserola med utsikt över staden och om blicken lyfts så kan Vallvidrera och Torre de Collserola hamna i blickfånget. Vädret visade upp sig från sin bästa sida dock var det relativt blåsigt uppe på Collserola men temperaturen var perfekt för löpning, strax över 15 grader. Det märktes att Barcelona till stora delar är stängt under Långfredagen, då betydligt fler än jag letat sig upp för att gå, jogga eller cykla mountainbike längs grusvägen, jag mötte någon entusiast på en gravel också. 

Bergbanan upp till Vallvidrera med mellanliggande stoppet på Carretera de les Aigües.

Vallvidrera och Torre de Collserola

Eftersom jag inte löpt något pass längre än 15 km den här säsongen så kändes 16 km som en lämplig distans för dagen då det blir mer löpning de kommande dagarna. Ställde in klockan för att varna om jag avvek i från ett behagligt tempo. Kilometerna tenderade i allmänhet att gå några sekunder snabbare än klockans måltempo men pulsen låg behagligt parkerad kring 85 % av max och förhöll sig där under största delen av passet. 

Tillbaka nere i staden hade klockan slagit eftermiddag och hungern gjorde sig påmind även om kroppen mest ville ha vätska efter löpningen. På väg till lägenheten blev det ett stopp på en fruktaffär där lite jordgubbar och melon inhandlades. Sedan tog några stillsamma timmar vid på uteplatsen och eftermiddagen hade övergått i tidig kväll.

Dagens lunch. 

Att välja lämpliga kläder till kvällspromenaden och ett restaurangbesök var dagens minsta utmaning tack vare Brussels Airlines. Cykelabstinensen gjorde sig påmind och efter en omväg hamnade jag på bike café Bicioci där en välsmakande surdegspizza och en Estrella Galicia beställdes in. 

Efter maten styrde jag mina steg upp genom Gracia där det verkade som tiden stått stilla sedan tiden före den olagliga självständighetsomröstningen förra hösten. 

"Bicycle bicycle bicycle

I want to ride my bicycle bicycle bicycle

I want to ride my bicycle

I want to ride my bike

I want to ride my bicycle

I want to ride it where I like"...

...även om det lutar mot att det inte blir något av det på påskafton heller. 

I don't wanna miss a thing

Klockan ringer tidigt. Gör mig i ordning för att åka den dryga kilometern till Bromma flygplats. Parkerar bilen och tar den korta promenaden till terminalen som är tillräckligt lång för att jag ska sakna handskarna som jag lämnade hemma, trots att den inte tar mer än en handfull minuter.

Jag checkar in cykeln och ser fram mot att återse den i Barcelona. Under transfern i Bryssel hinner jag med det som jag inte hann med på hotellet, ta en lång frukost, äta en för tidig lunch, i princip hinner jag klart med deklarationen också.

 Börjar röra mig mot gaten. Blir sittandes en längre tid i väntan på att ombordstigningen ska påbörjas. Under tiden som jag väntar tittar jag på lastningen av flygplanet som pågår. Tycker mig kunna se min cykelväska på en av bagagevagnarna, när väskan så småningom åker upp på bandet ser jag att det inte var någon cykelväska. Tänker att den säkert åkt på det bortre bandet som jag inte kunna se eller att den lastats på flygplanet tidigare.

Ombordstigningen kommer igång och vi lyfter 60 min sena. Efter en tid i luften ser jag Paris genom fönstret innan jag somnar till. När jag senare vaknar förväntar jag mig att vi ska vara ute över vattnet längs kusten ner mot Barcelona men landskapet under mig är kuperat när nerstigningen påbörjas. Jag börjar leta efter igenkänningstecken för att se var vi är. Någon minut senare dyker den upp, klippan och klostret vid El Far med det öppna landskapet vid Sant Marti Sacalm där nedanför, Panda Susquada, ett nytt bergsmassiv, ser den högsta toppen väldigt tydligt, måste vara Montseny och Turo de l'home. Vi passerar över den lägre bergsryggen längs kusten innan vi når havet och den välbekanta inflygningen mot Barcelona fortsätter. 

El Far

Turo de l'home

Väl på backen och framme vid bagagebandet dyker min väska med träningskläderna och tillhörande löpar- och cykelskor snabbt upp på bandet. Plockar upp den och går bort till specialbagaget för att vänta på cykelväskan med cykeln och de civila kläderna som packats i den samma för att skydda cykeln. Efter en kvarts väntan vid bandet får jag sällskap av ett annat sällskap som visar sig ha varit med på samma flight. De är betydligt mer otåliga än mig och frågar om det är vanligt att det brukar ta så lång tid för specialbagaget, jag svarar att det brukar ta ca 20 min. När närmare en halvtimme har passerat utan att specialbagaget dykt upp går jag bort till det andra bandet för specialbagagen för att se att det inte lastats där av misstag. Ingen framgång där heller och jag går bort till disken för förlorat bagage där jag hamnar bakom kvinnan som var med på Brysselflighten. Om jag tidigare tyckt att spanskan talas för snabbt så var det inget mot den som framfördes när någon var upprörd på riktigt. Efter vad som kändes som en evighet så fick jag till slut lämna mina uppgifter och fylla i anmälan om förlorat bagage. Personalen gjorde de kontroller de kunde och han som hade haft ansvaret för avlastningen kontaktades och han bekräftade att det inte varit med någon cykel på flighten. Jag kontaktade försäkringsbolaget och fick reda på ersättningsgränserna.

Tog en taxi till l den välbekanta lägenheten och lämnade av träningskläderna innan jag promenerade ner till Tomas Domingo Bike Shop för att kompletterings handla de sista som jag behöver till cykeln om den mot all förmodan skulle levereras till mig under påskhelgen så jag är redo och ta mig ut. På vägen hem stannade jag till på en för mig välbekant restaurang och åt min kvällsrisotto.

Tillbaka i lägenheten ser jag att det inte tog mer än en 30 minuter från det att jag anlände till att Isabel(hyresvärdinnan) nåtts av informationen om den saknade cykeln. Väl hemma kunde jag inte låta bli att ta en timme eller två på uteplatsen. Klockan hann bli elva innan jag tyckte att det blev för kallt att sitta därute och jag var inte vidare sugen på att ta på mig en jacka för att förlänga kvällen ytterligare. Så i stället för cykling blir det nog löprundor som kommer att bli min träning de kommande dagarna.

I don’t wanna miss a thing.

Blowing in the wind

10 juni 

Tidig avfärd för att hämta upp Salomonsson för att rulla vidare till Linköping och göra sig av med bilen för att sedan fortsätta på cykel till Motala för att hämta ut nummerlappar. Under bilfärden går det inte att undvika cykelpratet, jag får många intressanta uppslag till områden i södra Södermanland och norra Östergötland som jag borde bekanta mig med. 

Vi ställer bilen vid Flygmuséet i Malmslätt innan vi letar oss vidare mot Motala över Östgötaslätten. Tempot är till en början rätt högt där vi snurrar runt på två för att sedan normaliseras. Jag misstänker att det var vinden som tog ut sin rätt. De 46 kilometerna upp till Motala tog ca 90 min trots att vi rullade rätt lugnt mot slutet. Både jag och Salomonsson känner oss lite tunga när vi lämnar i från oss cyklarna, det visar sig att vi haft rätt kraftig mot- och kantvind omväxlande hela vägen från Malmslätt. En titt på min pulsdata visar att den varit rätt hög, under stora delar av turen har den varit i intervallet 170-180. 

Vi letar oss ner till nummerlappsutlämningen och får ut nummerlapparna till både morgondagens Halvvättern och Vätternrundan följande helgen. Vi hinner precis upp till torget för att möta Tony, Fredrik och Håkan från Halvvätterngruppen för en gemensam lunch med lite snack om morgondagen och för att höra mig för lite grand om deras tidigare erfarenheter av Halvvättern för att på bästa sätt kunna använda dem under morgondagen. Jag kollar till mobilen efter det att vi splittras upp och ser att jag har ett missat samtal från Johan, toppen, vi slår ihop grupperna och kör gemensamt med dem. Det borde innebära att vi blir kring 16 stycken som kan vara med och snurra för att nå målsättningen. 

Regnet som pågick under lunchen lättar och jag och Salomonsson passar på att lämna Motala. Vi rullar tillbaka mot Linköping via Borensberg och Ljungsbro innan vi ställs inför valet att gå mot Bergs slussar eller tillbaka ut på slätten för att få en mer direkt rutt mot Malmslätt. Vi väljer det sistnämnda och kommer tillbaka till bilen i princip utan att ha fått en droppe regn på oss trots att molnen hängt tunga över Östgötaslätten under stora delar av dagen. Tack metrologen. Dock kändes det som att vinden slagit om och den emotsedda medvinden hem uteblev, trots det kändes de 61 kilometerna hem rätt behagliga. 

Vi hämtar upp nummerlapparna som Håkan snällt körde tillbaka till Linköping innan vi anländer hotellet efter att ha tvättat av cyklarna hastigt som fått sin beskärda del av sand som regnvädret spolat upp på vägen. 

Lite käk på det och kvällen rundades av i hotellets relax bland Linköpings takåsar. 

Och de sista förberedelserna för Halvvättern tog vid. 

Omberg

6 juni

Idag ska turnén i södra Sverige avslutas för den här gången. Efter en sen frukost checkar jag ut från hotellet för att rulla E4:an norrut för att bekanta mig mer med delar av banan för Halvvättern och då Omberg i synnerhet. Jag viker av E4:an i höjd med Vida Vättern och fortsätter nedanför E4:an längs turistvägen norrut mot Ödeshög och vidare till Alvastra klosterruin.

Vid Alvastra lastar jag ur cykeln för att sedan cykla längs gamla väg 50 på baksidan av Omberg norrut till korsningen mot Borghamn för att där vika av tillbaka söderut. Cyklingen blir betydligt mer angenäm med vinden i ryggen in mot Borghamn. Efter några minuter konfronteras jag så med den inledande branten innan jag når platån på Omberg med den smala vindlande vägen och den bedårande utsikten över Vättern. Jag försöker ta in vyerna innan jag lämnar platån och fortsätter ner på andra sidan, försöker hitta en så bra linje utför som möjligt medveten om de möten jag kan få. Väl nere så rundar jag Alvastra innan jag tar Omberg söderifrån, i rätt riktning för er bilburna. Innan jag når platån har jag passerat cyklister som jag mötte precis före jag påbörjade mitt extravarv runt Alvastra, känslan är att det har gått rätt fort uppför. På platån och utför bromsas jag sedan upp av en framförvarande bil som tvingar mig till att ta ner farten mer än jag vill.

Jag stannar till i Borghamn, först rullar jag ut mot vandrarhemmet innan jakten på ett kafé tar vid längs sjökanten. Jag hittar inget så jag vänder tillbaka till butiken som jag sett tidigare. Det blir en sikmacka.

Från Borghamn rullar jag ut mot Skedet innan jag fortsätter längs gamla 50:an några kilometer och kan vända tillbaka in mot Borghamn och dagens tredje passage över Omberg. Jag tillåter mig att ta fram kameran innan det på nytt bär av utför. Vid nästa besök på Omberg kommer det inte finnas några möjligheter till att stanna för att ta foton.

Jag gör ett extravarv runt Alvastra innan jag stuvar in cykeln i bilen och fortsätter norrut mot Eskilstuna med ytterligare ett pass i benen.

So cruel

5 juni
Jag går upp tidigt för att hinna träffa Erik en stund innan han åker till jobbet. Frukosten blir ett möte med ett för mig helt främmande liv, livet som småbarns förälder och det ständiga pusslandet med tiden för att få livspusslet att gå ihop. Jag är lättad över att jag inte behöver pussla på det sättet. Där och då känns det som att det många gånger är tillräckligt komplicerat att hinna med det som jag vill redan idag, med att ha tid för resor, träning, arbete och lite socialt liv vid sidan av.

Efter en lång stund vid frukostbordet lämnar jag Varberg för att åka till Jönköping. Jag hade från början ambitionen att ta mig iväg några timmar tidigare men dagen fick ta den tid den ville så länge jag skulle hinna med mitt planerade backpass i Huskvarna. Jag tycker det är synd att inte köra Klevaliden och mäta krafterna när jag ändå har vägarna förbi. Vägarna uppför Huskvarnabergen är i huvudsak tre stycken, den snällare och längre Ådalsvägen i mitten som på sin norra sida har Norra Klevaliden och till söder Södra Klevaliden. Två väggar mer eller mindre att kränga sig uppför på två hjul, värdiga test för att se hur utväxlingen går i betydligt brantare backar. 

När jag har parkerat bilen funderar jag på rundan och bestämmer mig för att köra en varvbana där jag tar Ådalsvägen upp till rondellen, vänder tillbaka nerför densamma innan jag viker in för att köra Norra Klevaliden, tillbaka ut till Ådalsvägen för att ta den upp till rondellen för att sedan rulla nerför Södra Klevaliden och fullborda varvet. 

Körningen uppför den 2,4 kilometer långa stigningen och de 5 % som Ådalsvägen erbjuder är lugn och kontrollerad utan att jag försöker trycka på maximalt men ändå tillräckligt snabbt för att i efterhand kunna konstatera att jag tagit backen snabbare än vad jag gjort tidigare. Jag får några minuters naturlig andhämtning när jag rullar tillbaka nedför innan kampen mot det som av Riksidrottsförbundet beskrivits som "landets enda backe av internationell standard", Norra Klevaliden tar vid. Jag önskar att jag kunde säga att farten uppför var bra, men jag får nog vara nöjd med att hålla rask promenadtakt uppför den 800 meter långa väggen med en snittlutning på 16,5 %, dock går det även här snabbare än tidigare, om det beror på att jag är starkare eller den tyngre utväxlingen låter jag vara osagt. Det går i alla fall tillräckligt tungt för att jag ska konstatera att jag behöver upp på 11-32 för att kunna ha lite mer att spela på utomlands än de 11-25 som jag har idag. 

Jag kör varvet 2 gånger innan jag konstaterar att jag på dryga 34 kilometers cykling fått ihop 675 höjdmeter. Strava på det. Jag kan inte låta bli att avundas de som har regelbunden tillgång till Klevaliden. Det blir nog fler besök i Jönköping för min del. 

Efter passet åker jag till hotellet för att sträcka ut i någon timme innan det är dags för kvällsmålet. En titt i menyn och valet föll på hotellets risotto med Karl-Johan svamp. Den var god men inte i nivå med den från kvällen före, så skulle du sadla om Erik kan du nog ta lite mer än 125 kr för en risotto med gott samvete. 

Jag trivs bäst i öppna landskap

Jag lämnade Ängelholm bakom mig och tog omgående sikte på Margretetorp och Diligensvägen som skulle ta mig över åsen söderifrån. Några kilometer före Margretetorp får jag syn på ryggtavlan på en annan cyklist, lagom till backen har jag ätit i kapp försprånget och det öppna vindpinade landskapet byts mot åsens grönskande skogar och den långa och flacka klättringen. Det enda som jag har i huvudet när jag går in i backen är att jag ska ta mig uppför den snabbare än jag gjort tidigare. Benen går som trumpinnar och jag hör inget annat än fågelkvitter och lite trafikljud från den intilliggande E6:an. Jag trampar oförtrutet vidare med hög kadens, då och då sneglandes mot klockan för att se hur länge jag klättrat och vilket tempo som jag håller. Väl uppe på toppen tittar jag en sista gång på klockan och konstaterar att beroende på var de bryter segmentet kan jag eventuellt vara nere under 15 minuter på den sju kilometer långa backen.

Jag låter pulsen gå ner något när jag rullar förbi rastplatsen på åsen innan den raka utförskörningen på nordsidan tar vid. Även utför går det snabbare än tidigare. Jag viker av åt höger in mot landet för att lugnare trampa de kilometer som återstår innan jag når den brantare Hasslövsbacken för dagens andra klättring på åsen. Hasslövsbacken blir mitt första test på hur min numera tyngre utväxling fungerar uppför. Känslan är att det går för tungt uppför backen som erbjuder 9 % i snittlutning med mina Q-Rings och 11-25. Jag får nog kasta på 11-32 till äventyren i södra Europa när det vankas betydligt mer klättring.

Jag tar det ganska lugnt över åsen innan jag passerar över E6:an på nytt och viker av ner mot Laholmsbukten.  Jag fortsätter in till Båstad där jag påbörjar klättringen mot Kafé Utsikten. Klättringen känns bättre än den lite brantare Hasslövsbacken. Strax efter att jag rundat kaféet låter jag blicken vandra ut över Laholmsbukten. 

Jag fortsätter de sista höjdmeterna upp till Lya på de vägar som jag tagit närmast till mitt hjärta i Sverige. Jag kan nog inte komma på att jag sett åsen vackrare än den här gråmulna dagen. Jag blir passerad av vad jag tror är ett par danskar innan jag har fått fram kameran. Jag ser hur de försvinner Lyavägen ner mot Båstad. Efter någon minut fortsätter även jag ner mot Båstad. 

I Båstad ser jag gruppen som passerade mig på åsen, jag har femtiotalet meter kvar till dem när de viker in mot det som blir Tarravägen. I den första branten ser jag hur en av danskarna blir i det närmaste stillastående, innan vi bänder oss runt hörnet och konfronterar den 21 % väggen hänger jag på hans hjul. Jag håller hjulet några hundra meter medan lutningen fortfarande håller sig mellan 11-18 % innan jag går förbi, jag tackar honom för ett gott dragjobb och får ett skratt tillbaka. Jag viker tillbaka ner mot Båstad innan jag fortsätter mot Norrvikens trädgårdar och kusten vid Kattarp. I Kattarp börjar jag dagens sista längre backe innan jag når vägen ut mot Torekov. Regnet och vinden har börjat tillta i styrka och det känns som att de sista milen tillbaks mot Ängelholm kommer bli sega. Från Torekov går det svagt uppför hela vägen förbi Västra Karup innan det blir lite mer lättrullat. Jag letar mig tillbaka till Ängelholm via Ranarp och Vejbystrand. Jag känner mig nöjd med dagsverket. 

Det blir några timmar till med trevliga samtal i Ängelholm innan jag börjar färden upp mot Eskilstuna. På vägen norrut stannar jag till i Varberg och hälsar på Erik, Frida och lilla Emil. Efter mat, lite ost och samtal om hur facebookalgoritmer kan fungera har den tidiga kvällen nästan övergått i natt.