Jag trivs bäst i öppna landskap

Jag lämnade Ängelholm bakom mig och tog omgående sikte på Margretetorp och Diligensvägen som skulle ta mig över åsen söderifrån. Några kilometer före Margretetorp får jag syn på ryggtavlan på en annan cyklist, lagom till backen har jag ätit i kapp försprånget och det öppna vindpinade landskapet byts mot åsens grönskande skogar och den långa och flacka klättringen. Det enda som jag har i huvudet när jag går in i backen är att jag ska ta mig uppför den snabbare än jag gjort tidigare. Benen går som trumpinnar och jag hör inget annat än fågelkvitter och lite trafikljud från den intilliggande E6:an. Jag trampar oförtrutet vidare med hög kadens, då och då sneglandes mot klockan för att se hur länge jag klättrat och vilket tempo som jag håller. Väl uppe på toppen tittar jag en sista gång på klockan och konstaterar att beroende på var de bryter segmentet kan jag eventuellt vara nere under 15 minuter på den sju kilometer långa backen.

Jag låter pulsen gå ner något när jag rullar förbi rastplatsen på åsen innan den raka utförskörningen på nordsidan tar vid. Även utför går det snabbare än tidigare. Jag viker av åt höger in mot landet för att lugnare trampa de kilometer som återstår innan jag når den brantare Hasslövsbacken för dagens andra klättring på åsen. Hasslövsbacken blir mitt första test på hur min numera tyngre utväxling fungerar uppför. Känslan är att det går för tungt uppför backen som erbjuder 9 % i snittlutning med mina Q-Rings och 11-25. Jag får nog kasta på 11-32 till äventyren i södra Europa när det vankas betydligt mer klättring.

Jag tar det ganska lugnt över åsen innan jag passerar över E6:an på nytt och viker av ner mot Laholmsbukten.  Jag fortsätter in till Båstad där jag påbörjar klättringen mot Kafé Utsikten. Klättringen känns bättre än den lite brantare Hasslövsbacken. Strax efter att jag rundat kaféet låter jag blicken vandra ut över Laholmsbukten. 

Jag fortsätter de sista höjdmeterna upp till Lya på de vägar som jag tagit närmast till mitt hjärta i Sverige. Jag kan nog inte komma på att jag sett åsen vackrare än den här gråmulna dagen. Jag blir passerad av vad jag tror är ett par danskar innan jag har fått fram kameran. Jag ser hur de försvinner Lyavägen ner mot Båstad. Efter någon minut fortsätter även jag ner mot Båstad. 

I Båstad ser jag gruppen som passerade mig på åsen, jag har femtiotalet meter kvar till dem när de viker in mot det som blir Tarravägen. I den första branten ser jag hur en av danskarna blir i det närmaste stillastående, innan vi bänder oss runt hörnet och konfronterar den 21 % väggen hänger jag på hans hjul. Jag håller hjulet några hundra meter medan lutningen fortfarande håller sig mellan 11-18 % innan jag går förbi, jag tackar honom för ett gott dragjobb och får ett skratt tillbaka. Jag viker tillbaka ner mot Båstad innan jag fortsätter mot Norrvikens trädgårdar och kusten vid Kattarp. I Kattarp börjar jag dagens sista längre backe innan jag når vägen ut mot Torekov. Regnet och vinden har börjat tillta i styrka och det känns som att de sista milen tillbaks mot Ängelholm kommer bli sega. Från Torekov går det svagt uppför hela vägen förbi Västra Karup innan det blir lite mer lättrullat. Jag letar mig tillbaka till Ängelholm via Ranarp och Vejbystrand. Jag känner mig nöjd med dagsverket. 

Det blir några timmar till med trevliga samtal i Ängelholm innan jag börjar färden upp mot Eskilstuna. På vägen norrut stannar jag till i Varberg och hälsar på Erik, Frida och lilla Emil. Efter mat, lite ost och samtal om hur facebookalgoritmer kan fungera har den tidiga kvällen nästan övergått i natt.