Jag går upp tidigt för att hinna träffa Erik en stund innan han åker till jobbet. Frukosten blir ett möte med ett för mig helt främmande liv, livet som småbarns förälder och det ständiga pusslandet med tiden för att få livspusslet att gå ihop. Jag är lättad över att jag inte behöver pussla på det sättet. Där och då känns det som att det många gånger är tillräckligt komplicerat att hinna med det som jag vill redan idag, med att ha tid för resor, träning, arbete och lite socialt liv vid sidan av.
Efter en lång stund vid frukostbordet lämnar jag Varberg för att åka till Jönköping. Jag hade från början ambitionen att ta mig iväg några timmar tidigare men dagen fick ta den tid den ville så länge jag skulle hinna med mitt planerade backpass i Huskvarna. Jag tycker det är synd att inte köra Klevaliden och mäta krafterna när jag ändå har vägarna förbi. Vägarna uppför Huskvarnabergen är i huvudsak tre stycken, den snällare och längre Ådalsvägen i mitten som på sin norra sida har Norra Klevaliden och till söder Södra Klevaliden. Två väggar mer eller mindre att kränga sig uppför på två hjul, värdiga test för att se hur utväxlingen går i betydligt brantare backar.
När jag har parkerat bilen funderar jag på rundan och bestämmer mig för att köra en varvbana där jag tar Ådalsvägen upp till rondellen, vänder tillbaka nerför densamma innan jag viker in för att köra Norra Klevaliden, tillbaka ut till Ådalsvägen för att ta den upp till rondellen för att sedan rulla nerför Södra Klevaliden och fullborda varvet.
Körningen uppför den 2,4 kilometer långa stigningen och de 5 % som Ådalsvägen erbjuder är lugn och kontrollerad utan att jag försöker trycka på maximalt men ändå tillräckligt snabbt för att i efterhand kunna konstatera att jag tagit backen snabbare än vad jag gjort tidigare. Jag får några minuters naturlig andhämtning när jag rullar tillbaka nedför innan kampen mot det som av Riksidrottsförbundet beskrivits som "landets enda backe av internationell standard", Norra Klevaliden tar vid. Jag önskar att jag kunde säga att farten uppför var bra, men jag får nog vara nöjd med att hålla rask promenadtakt uppför den 800 meter långa väggen med en snittlutning på 16,5 %, dock går det även här snabbare än tidigare, om det beror på att jag är starkare eller den tyngre utväxlingen låter jag vara osagt. Det går i alla fall tillräckligt tungt för att jag ska konstatera att jag behöver upp på 11-32 för att kunna ha lite mer att spela på utomlands än de 11-25 som jag har idag.
Jag kör varvet 2 gånger innan jag konstaterar att jag på dryga 34 kilometers cykling fått ihop 675 höjdmeter. Strava på det. Jag kan inte låta bli att avundas de som har regelbunden tillgång till Klevaliden. Det blir nog fler besök i Jönköping för min del.
Efter passet åker jag till hotellet för att sträcka ut i någon timme innan det är dags för kvällsmålet. En titt i menyn och valet föll på hotellets risotto med Karl-Johan svamp. Den var god men inte i nivå med den från kvällen före, så skulle du sadla om Erik kan du nog ta lite mer än 125 kr för en risotto med gott samvete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar