Blowing in the wind

10 juni 

Tidig avfärd för att hämta upp Salomonsson för att rulla vidare till Linköping och göra sig av med bilen för att sedan fortsätta på cykel till Motala för att hämta ut nummerlappar. Under bilfärden går det inte att undvika cykelpratet, jag får många intressanta uppslag till områden i södra Södermanland och norra Östergötland som jag borde bekanta mig med. 

Vi ställer bilen vid Flygmuséet i Malmslätt innan vi letar oss vidare mot Motala över Östgötaslätten. Tempot är till en början rätt högt där vi snurrar runt på två för att sedan normaliseras. Jag misstänker att det var vinden som tog ut sin rätt. De 46 kilometerna upp till Motala tog ca 90 min trots att vi rullade rätt lugnt mot slutet. Både jag och Salomonsson känner oss lite tunga när vi lämnar i från oss cyklarna, det visar sig att vi haft rätt kraftig mot- och kantvind omväxlande hela vägen från Malmslätt. En titt på min pulsdata visar att den varit rätt hög, under stora delar av turen har den varit i intervallet 170-180. 

Vi letar oss ner till nummerlappsutlämningen och får ut nummerlapparna till både morgondagens Halvvättern och Vätternrundan följande helgen. Vi hinner precis upp till torget för att möta Tony, Fredrik och Håkan från Halvvätterngruppen för en gemensam lunch med lite snack om morgondagen och för att höra mig för lite grand om deras tidigare erfarenheter av Halvvättern för att på bästa sätt kunna använda dem under morgondagen. Jag kollar till mobilen efter det att vi splittras upp och ser att jag har ett missat samtal från Johan, toppen, vi slår ihop grupperna och kör gemensamt med dem. Det borde innebära att vi blir kring 16 stycken som kan vara med och snurra för att nå målsättningen. 

Regnet som pågick under lunchen lättar och jag och Salomonsson passar på att lämna Motala. Vi rullar tillbaka mot Linköping via Borensberg och Ljungsbro innan vi ställs inför valet att gå mot Bergs slussar eller tillbaka ut på slätten för att få en mer direkt rutt mot Malmslätt. Vi väljer det sistnämnda och kommer tillbaka till bilen i princip utan att ha fått en droppe regn på oss trots att molnen hängt tunga över Östgötaslätten under stora delar av dagen. Tack metrologen. Dock kändes det som att vinden slagit om och den emotsedda medvinden hem uteblev, trots det kändes de 61 kilometerna hem rätt behagliga. 

Vi hämtar upp nummerlapparna som Håkan snällt körde tillbaka till Linköping innan vi anländer hotellet efter att ha tvättat av cyklarna hastigt som fått sin beskärda del av sand som regnvädret spolat upp på vägen. 

Lite käk på det och kvällen rundades av i hotellets relax bland Linköpings takåsar. 

Och de sista förberedelserna för Halvvättern tog vid. 

Omberg

6 juni

Idag ska turnén i södra Sverige avslutas för den här gången. Efter en sen frukost checkar jag ut från hotellet för att rulla E4:an norrut för att bekanta mig mer med delar av banan för Halvvättern och då Omberg i synnerhet. Jag viker av E4:an i höjd med Vida Vättern och fortsätter nedanför E4:an längs turistvägen norrut mot Ödeshög och vidare till Alvastra klosterruin.

Vid Alvastra lastar jag ur cykeln för att sedan cykla längs gamla väg 50 på baksidan av Omberg norrut till korsningen mot Borghamn för att där vika av tillbaka söderut. Cyklingen blir betydligt mer angenäm med vinden i ryggen in mot Borghamn. Efter några minuter konfronteras jag så med den inledande branten innan jag når platån på Omberg med den smala vindlande vägen och den bedårande utsikten över Vättern. Jag försöker ta in vyerna innan jag lämnar platån och fortsätter ner på andra sidan, försöker hitta en så bra linje utför som möjligt medveten om de möten jag kan få. Väl nere så rundar jag Alvastra innan jag tar Omberg söderifrån, i rätt riktning för er bilburna. Innan jag når platån har jag passerat cyklister som jag mötte precis före jag påbörjade mitt extravarv runt Alvastra, känslan är att det har gått rätt fort uppför. På platån och utför bromsas jag sedan upp av en framförvarande bil som tvingar mig till att ta ner farten mer än jag vill.

Jag stannar till i Borghamn, först rullar jag ut mot vandrarhemmet innan jakten på ett kafé tar vid längs sjökanten. Jag hittar inget så jag vänder tillbaka till butiken som jag sett tidigare. Det blir en sikmacka.

Från Borghamn rullar jag ut mot Skedet innan jag fortsätter längs gamla 50:an några kilometer och kan vända tillbaka in mot Borghamn och dagens tredje passage över Omberg. Jag tillåter mig att ta fram kameran innan det på nytt bär av utför. Vid nästa besök på Omberg kommer det inte finnas några möjligheter till att stanna för att ta foton.

Jag gör ett extravarv runt Alvastra innan jag stuvar in cykeln i bilen och fortsätter norrut mot Eskilstuna med ytterligare ett pass i benen.

So cruel

5 juni
Jag går upp tidigt för att hinna träffa Erik en stund innan han åker till jobbet. Frukosten blir ett möte med ett för mig helt främmande liv, livet som småbarns förälder och det ständiga pusslandet med tiden för att få livspusslet att gå ihop. Jag är lättad över att jag inte behöver pussla på det sättet. Där och då känns det som att det många gånger är tillräckligt komplicerat att hinna med det som jag vill redan idag, med att ha tid för resor, träning, arbete och lite socialt liv vid sidan av.

Efter en lång stund vid frukostbordet lämnar jag Varberg för att åka till Jönköping. Jag hade från början ambitionen att ta mig iväg några timmar tidigare men dagen fick ta den tid den ville så länge jag skulle hinna med mitt planerade backpass i Huskvarna. Jag tycker det är synd att inte köra Klevaliden och mäta krafterna när jag ändå har vägarna förbi. Vägarna uppför Huskvarnabergen är i huvudsak tre stycken, den snällare och längre Ådalsvägen i mitten som på sin norra sida har Norra Klevaliden och till söder Södra Klevaliden. Två väggar mer eller mindre att kränga sig uppför på två hjul, värdiga test för att se hur utväxlingen går i betydligt brantare backar. 

När jag har parkerat bilen funderar jag på rundan och bestämmer mig för att köra en varvbana där jag tar Ådalsvägen upp till rondellen, vänder tillbaka nerför densamma innan jag viker in för att köra Norra Klevaliden, tillbaka ut till Ådalsvägen för att ta den upp till rondellen för att sedan rulla nerför Södra Klevaliden och fullborda varvet. 

Körningen uppför den 2,4 kilometer långa stigningen och de 5 % som Ådalsvägen erbjuder är lugn och kontrollerad utan att jag försöker trycka på maximalt men ändå tillräckligt snabbt för att i efterhand kunna konstatera att jag tagit backen snabbare än vad jag gjort tidigare. Jag får några minuters naturlig andhämtning när jag rullar tillbaka nedför innan kampen mot det som av Riksidrottsförbundet beskrivits som "landets enda backe av internationell standard", Norra Klevaliden tar vid. Jag önskar att jag kunde säga att farten uppför var bra, men jag får nog vara nöjd med att hålla rask promenadtakt uppför den 800 meter långa väggen med en snittlutning på 16,5 %, dock går det även här snabbare än tidigare, om det beror på att jag är starkare eller den tyngre utväxlingen låter jag vara osagt. Det går i alla fall tillräckligt tungt för att jag ska konstatera att jag behöver upp på 11-32 för att kunna ha lite mer att spela på utomlands än de 11-25 som jag har idag. 

Jag kör varvet 2 gånger innan jag konstaterar att jag på dryga 34 kilometers cykling fått ihop 675 höjdmeter. Strava på det. Jag kan inte låta bli att avundas de som har regelbunden tillgång till Klevaliden. Det blir nog fler besök i Jönköping för min del. 

Efter passet åker jag till hotellet för att sträcka ut i någon timme innan det är dags för kvällsmålet. En titt i menyn och valet föll på hotellets risotto med Karl-Johan svamp. Den var god men inte i nivå med den från kvällen före, så skulle du sadla om Erik kan du nog ta lite mer än 125 kr för en risotto med gott samvete. 

Jag trivs bäst i öppna landskap

Jag lämnade Ängelholm bakom mig och tog omgående sikte på Margretetorp och Diligensvägen som skulle ta mig över åsen söderifrån. Några kilometer före Margretetorp får jag syn på ryggtavlan på en annan cyklist, lagom till backen har jag ätit i kapp försprånget och det öppna vindpinade landskapet byts mot åsens grönskande skogar och den långa och flacka klättringen. Det enda som jag har i huvudet när jag går in i backen är att jag ska ta mig uppför den snabbare än jag gjort tidigare. Benen går som trumpinnar och jag hör inget annat än fågelkvitter och lite trafikljud från den intilliggande E6:an. Jag trampar oförtrutet vidare med hög kadens, då och då sneglandes mot klockan för att se hur länge jag klättrat och vilket tempo som jag håller. Väl uppe på toppen tittar jag en sista gång på klockan och konstaterar att beroende på var de bryter segmentet kan jag eventuellt vara nere under 15 minuter på den sju kilometer långa backen.

Jag låter pulsen gå ner något när jag rullar förbi rastplatsen på åsen innan den raka utförskörningen på nordsidan tar vid. Även utför går det snabbare än tidigare. Jag viker av åt höger in mot landet för att lugnare trampa de kilometer som återstår innan jag når den brantare Hasslövsbacken för dagens andra klättring på åsen. Hasslövsbacken blir mitt första test på hur min numera tyngre utväxling fungerar uppför. Känslan är att det går för tungt uppför backen som erbjuder 9 % i snittlutning med mina Q-Rings och 11-25. Jag får nog kasta på 11-32 till äventyren i södra Europa när det vankas betydligt mer klättring.

Jag tar det ganska lugnt över åsen innan jag passerar över E6:an på nytt och viker av ner mot Laholmsbukten.  Jag fortsätter in till Båstad där jag påbörjar klättringen mot Kafé Utsikten. Klättringen känns bättre än den lite brantare Hasslövsbacken. Strax efter att jag rundat kaféet låter jag blicken vandra ut över Laholmsbukten. 

Jag fortsätter de sista höjdmeterna upp till Lya på de vägar som jag tagit närmast till mitt hjärta i Sverige. Jag kan nog inte komma på att jag sett åsen vackrare än den här gråmulna dagen. Jag blir passerad av vad jag tror är ett par danskar innan jag har fått fram kameran. Jag ser hur de försvinner Lyavägen ner mot Båstad. Efter någon minut fortsätter även jag ner mot Båstad. 

I Båstad ser jag gruppen som passerade mig på åsen, jag har femtiotalet meter kvar till dem när de viker in mot det som blir Tarravägen. I den första branten ser jag hur en av danskarna blir i det närmaste stillastående, innan vi bänder oss runt hörnet och konfronterar den 21 % väggen hänger jag på hans hjul. Jag håller hjulet några hundra meter medan lutningen fortfarande håller sig mellan 11-18 % innan jag går förbi, jag tackar honom för ett gott dragjobb och får ett skratt tillbaka. Jag viker tillbaka ner mot Båstad innan jag fortsätter mot Norrvikens trädgårdar och kusten vid Kattarp. I Kattarp börjar jag dagens sista längre backe innan jag når vägen ut mot Torekov. Regnet och vinden har börjat tillta i styrka och det känns som att de sista milen tillbaks mot Ängelholm kommer bli sega. Från Torekov går det svagt uppför hela vägen förbi Västra Karup innan det blir lite mer lättrullat. Jag letar mig tillbaka till Ängelholm via Ranarp och Vejbystrand. Jag känner mig nöjd med dagsverket. 

Det blir några timmar till med trevliga samtal i Ängelholm innan jag börjar färden upp mot Eskilstuna. På vägen norrut stannar jag till i Varberg och hälsar på Erik, Frida och lilla Emil. Efter mat, lite ost och samtal om hur facebookalgoritmer kan fungera har den tidiga kvällen nästan övergått i natt. 

Where it all started

Klockan ringde tidigt i Ängelholm 04:50 hos familjen Samuelsson. På agendan stod Ringsjön runt, samma motionslopp som var min motionsloppsdebut för tre år sedan, som ett led i förberedelserna för min första Vätternrunda. Hyffsat snabb frukost och sedan packa bilen för dagens utflykt till Höör tillsammans med Patrik. Bilfärden går genom Skånes grönskande inland, förbi foten av Söderåsen, idylliska Spången och Röstånga. Jag har svårt att inte uppskatta det öppna landskapet där jag sitter på passagerarsidan. Ulf Lundell hade kanske inte så fel ändå.

De sista förberedelserna av cykeln görs innan jag rullar upp till startplatsen där min nummerlapp och klungan för de inledande milen väntar. Vi rullar ut på aptitretaren, 35-kilometersslingan. Det rullar behagligt och jag behöver inte förta mig för att åka med samtidigt som jag kan vara social med Patrik och Håkan. Efter uppvärmningsvarvet är vi på nytt tillbaka i Höör där vi omgående fortsätter ut på 125 kilometersrundan, vi stannar hastigt till på en parkeringsplats där ytterligare en medlem i gruppen ansluter, Håkan drar förutsättningarna för dagens runda, jag lyssnar inte särskilt aktivt eftersom min plan är en annan. Vi fortsätter på enkel led någon mil och jag har tagit positionen längst bak för att se till att de får med sig alla och att ingen annan går in i ledet. Svansen växer och gruppen börjar rotera, jag känner inget behov av att gå med i rotationen utifrån den svans som ligger efter, utan jag har en mycket behaglig resa där jag kan prata med några andra i svansen. Plötsligt tappar någon en kedja i ett motlut och gruppen blir mer eller mindre stillastående för några sekunder och svansen går förbi. Jag fortsätter att ta kön och börjar planera för när jag ska gå ifrån, ursprungsplanen är att gå strax efter Hörby som förra året, jag rullar upp jämte Patrik när han kommer ner längs bak i rotationen och berättar mina planer och att jag går in bakom honom, nämner det för Fredrik som hamnar på hjulet bakom mig att jag går när jag kommer fram och att han inte ska göra någon ansats till att ta hjulet utan bara glida upp jämte Patrik. Några kilometer före Hörby är jag framme och jag trycker till och luckan skapas med ett. Ingen av de jag passerar gör en ansats till att vilja försöka följa med.

Några kilometer efter Hörby hör jag hur någon säger att de ska ta mitt hjul när jag går förbi dem, de är han som jag pratade mest med innan svansen passerade i motlutet. Jag slår av lite för att ge dem möjligheten, de är tre stycken, när jag känner att jag har dem på mitt hjul ökar jag lite igen. Försöker få med dem på rotationen mot att jag slår av en del, vi börjar rotera, dock blir vi ganska snabbt tre stycken, de som jag har sällskap med verkar vara intresserade av att köra lite hårdare men deras kompis som har problem att gå med gör att de ställs inför frågan hur de vill göra. Någon kilometer senare är jag ensam i det skånska landskapet.

 Strax före Hurva ser jag hur en grupp på tre personer närmar sig mig bakifrån, eftersom jag inte sett dem tidigare gör jag bedömningen att de måste hålla ett ganska skapligt tempo, jag fångar det sista hjulet när det passerar mig. Rullar upp jämte han som är sist och frågar om de vill ha hjälp med den obefintliga rotationen. Det blir ingen organiserad körning då det verkar vara ett kompisgäng där den ena är starkare än de två övriga och mer eller mindre drar dem runt Ringsjön. Jag erbjuder den starkare lite avlastning då och då. Med ca 30 kilometer kvar ansluter vi till en grupp i ett motlut jag hamnar på omkörning och när jag kommit förbi ser jag att jag inte längre har de tre med mig, jag trycker på i några kilometer och känner att benen börjar bli sura. De tre kommer ifatt mig på nytt på ardennerhästen i täten och de andra på släp, jag gör en ansats till att hänga på under några kilometer men benen svarar inte alls. Jag finner det klokt att slå av för att hinna återhämta mig så mycket som möjligt till morgondagens mer utmanande tur över Hallandsåsen. Jag rullar de avslutande 20 kilometerna till Höör utan någon positiv känsla i kroppen, i vad som känns som knapp styrfart, låg på energi och med syra i benen. Strava på det. 

Skuggan som ett träd vid målet skänker känns lockande. Halvvaken ser jag hur Håkan och den första delen av klungan passerar genom måltältet. Jag nickar till och missar när Patrik går i mål, någonstans i bakgrunden hör jag Ingvar Oldsberg ta över mikrofonen för det sedvanliga lotteriet, tycker mig inte höra mitt startnummer läsas upp, så sannolikt blev jag utan vinst även denna gång. Fjärde gången gillt 2018?

Tillbaka i Ängelholm händer det inte så mycket mer än att någon timme spenderas på uteplatsen innan vi äter en god måltid tillsammans med Patriks familj. Middagen rundades av med lite mörk rom. Kvällen fortsätter trevlig anda med samtal om resor och analyser av låttexter. Det var inga problem att somna för att hinna få lite sömn inför Hallandsåsen, förhoppningsvis skulle benen kännas bättre också.

Searching Romes best gelato

Onsdag 24 maj

Klockan ringer och väcker mig tidigt, på gränsen till för tidigt. En miss i planeringen med en månad eller två ger mig en längre promenad till flygbussen än den tågresa som jag hade sett fram mot när jag bokade hotellet. Checkar ut från hotellet tio minuter före frukosten punktligt öppnar 06:30. Mindre än en kvart senare var jag på väg till flygbussen. Den oerfarne busschaufförens misstag att inte lämna hållplatsen för att rulla fram till trafikljuset gör att jag undviker 10 minuters väntan, känns bra med tanke på att tidsschemat är tight om jag ska hinna med att möta upp Joachim och Sara vid deras korta Arlandabesök. Trafiken ut mot Arlanda flyter på bra, jag har lite kontakt med Joachim för att se att det kommit ner på backen och bestämmer mig då för att fortsätta på bussen till inrikesterminalen. Känns mest strategiskt att möta dem där då de måste vidare före mig. Efter en stunds väntan kommer de båda jetlegade, småtrötta och förvånande, muttrandes något om att det är mitt i natten när jag föreslår en kaffe på 7-eleven. Kaffen försvinner fort ner och vi skiljs åt.

Jag fortsätter vidare mot terminal 5 och mötet med mor, Veijo och Kajsa som vi sagt skulle ske vid gaten då de ville ha lite större marginaler och tid för shopping. Rimmar illa med mig som bedömer Arlandabesöken på en 5-gradig skala där betygen delas ut efter hur kort tid som jag behöver tillbringa på flygplatsen. Efter några timmars flygning landar vi marginellt försenade i Rom på grund av Mr Trump som besättningen passade på att ironisera lite över efter en kortare transfer i München. Efter att ha passerat den tillfälliga passkontrollen letar vi oss vidare till tåget in mot Rom och lägenheten i Trastevere. 

Vi bekantar oss med lägenheten och närområdet och eftermiddagen hinner övergå i kväll. Vi rör oss ner mot de trevliga restaurangfyllda gränderna i Trastevere. Efter en stunds letande och väntande så får vi det bord som blir vårat för kvällen. Bordet fylls med en Carbonara och 3 tallrikar med välsmakande kött efter det att vi vuxna missat att beställa tillbehören till vår måltid. Ett snabbt överslag och kvällens analys är att vi gjorde bort oss som tog en varmrätt i stället för trerättersmenyn. 

Kvällen rundades av med den obligatoriska glassen på väg hemåt, vad är ett Rombesök utan den?

Torsdag 25 maj

Min klocka ringer långt före de andras. På med träningskläderna innan jag smyger ut ur lägenheten för en kortare löprunda förbi några av Roms sevärdheter. Temperaturen är behaglig och det är skönt att komma iväg innan gatorna fylls av för många turister och solen letat sig för högt upp på himlen. Tillbaka i lägenheten har de vaknat och några minuter senare kommer Veijo med de inhandlade brödet. Efter en lång frukost påbörjar vi vandringen bort mot Circo Maximo och Colosseum, kön ringlar sig lång till Colosseum och solen har letat sig för högt upp för att jag ska vara intresserad av att titta på utgrävningarna uppe på Palatino och Foro Romano, vi bestämmer oss för att skjuta dem någon dag framåt och att vara där lite tidigare. 

Vi fortsätter i stället in mot stan, förbi den långa raden av utgrävningar. Det känns storslaget att se resterna av de väl fungerade samhällen som romarna upprättat långt tillbaka. Jag kan inte låta bli att fundera på vad de hade kunnat åstadkomma om de hade tillgång till dagens teknik och hjälpmedel.  Vid den här tiden har matklockorna börjat att ringa för de flesta

Efter lunchstoppet letar vi oss vidare förbi Fontana di Trevi. Några i sällskapet var väldigt pigga på att offra lite mynt i fontänen för att få återkomma till Rom, de kritiska ögat såg misstaget som de begick var på det bara var för dem att göra det rätt och några ytterligare cent hamnade på fontänens botten. 

Stilstudie på hur mynt inte ska kastas

Dagens första gelato beställdes på en anspråkslös Gelateria intill Fontana di Trevi, glassen var ingen höjdare i mina ögon, men nödvändig för att jag skulle kunna uppskatta godare glassare senare. Utifrån min oskrivna regel om att inte äta fler än två glassar någon dag hade jag ett antal glassar kvar innan min kvot för resan skulle vara fylld. Från Fontana di Trevi var stegen lätträknade till den spanska trappan. 

Efter några stopp i några klädbutiker letade vi oss förbi Pantheon och Petersplatsen tillbaka mot Trastevere. 

Efter lite vila och ombyte så rundade vi av kvällen på samma sätt som föregående, en god måltid och den efterföljande promenaden för att fylla dagens glasskvot. 

Fredag 26 maj

Jag börjar dagen med en tidigare och längre löptur än gårdagen. Jag tar sikte på gång- och cykelbanan längs Tibern och följer den uppströms. Fylld av en känsla av tillfredsställelse är det bara trafikljudet från vägarna ovanför mig och ett tunnelbanetåg som passerar över Tibern som påminner mig om att jag är i en storstad. Vi som nyttjade gång- och cykelbanan var lätträknade den här morgonen. Efter att ha avverkat några kilometer uppströms vänder jag för att ta samma rutt nerströms. 

Tillbaka i lägenheten så var frukosten framdukad. Drygt en timme senare var vi på väg mot utgrävningarna vid Palationo/Forno Romano. Det gick upp för mig att Kajsa måste ha saknat den värmande solen en hel del under den mörka årstiden. Minsta lilla möjlighet till att bättra på solbrännan skulle hon försöka ta tillvara på. 

 Vi nådde området för utgrävningarna tidigare än igår, välbehövligt med tanke på den klarblåa himmel och solen som var på väg uppåt, för är det något som det inte finns överflöd av på området för utgrävningarna är det uteserveringar i skuggan eller skugga i allmänhet. Under den stekande solen kan vätskebalansen snabbt rubbas. 

Vi flydde solen och letade upp första bästa restaurang för lunchen. Mitt val föll på ytterligare en risotto, denna lunch en risotto al vino. När den kom in var det svårt att undgå att kocken tappat tillsynes hela vinflaskan i min risotto. Den smakade bra även om det var lite för mycket rödvinssmak för att nå de högre höjderna. 

Efter lunchen började vi röra oss tillbaka mot lägenheten och Trastevere, Colosseum skulle nog stå kvar minst en dag ytterligare och biljetten dit var giltig även den följande dagen. På vägen tillbaka gjorde vi första stoppet vid det vita stenpalatset och den okända soldatens grav. 

Efter en lång stunds väntan fick vi till sist vårat bord vid samma restaurang som första kvällen. Att få ett bord för fyra, en fredagskväll efter 21 i Trastevere är inte det lättaste.  Efter fadäsen första kvällen tog samtliga vid bordet fyrarättersmenyn för 15 Euro per person, betydligt mer prisvärt än samma pengar för en valfri varmrätt. Kvällen avslutades med det obligatoriska besöket på min favorit gelateria i Trastevere. 

Lördag 26 maj

Ytterligare en tidig morgonlöpning, letar mig ner genom bostadskvarteren en bit innan jag vänder tillbaka uppströms längs Tibern upp mot Petersplatsen och kyrkan.

Försöker därefter leta mig in mot Sixtinska kapellet men tji fick jag av den beväpnade polisen, var bara att vända om. Med nederlaget i färskt i minnet fortsatte jag på de kullerstensbelagda gatorna genom Trastevere tillbaka till lägenheten. Strava på det.

Efter frukosten beger vi oss mot Colosseum, kön är lång, men inte fullt lika lång som de tidigare dagarna. Det är svårt att inte låta sig imponeras av detta ca 1900-år gamla bygge som känns som föregångaren till dagens arenor, bara det att den var lika stor och byggd så långt tidigare. Jag kan inte låta bli att fundera på hur en romersk skyskrapa skulle ha sett ut.

Vi letar oss vidare genom centrala Rom, mor ville se en marknad på vägen mot Peterskyrkan. Vi som inte var fullt lika intresserade av marknaden hittade ett vattenhål i skuggan i stället. 

Aperol Spritz

Vi tog oss vidare mot Peterskyrkan bara för att konstatera att kön var lång, för lång för oss denna dag och denna resa. 

På vägen tillbaka mot lägenheten letade vi oss fram till Dar Poeta, för ett med romerska mått tidigt kvällsmål. Det var inga problem att få ett bord jämfört med kvällstid då en timmes köande utanför pizzerian brukar vara standard. 

Efter några timmar i lägenheten så var det dags att med spårvagnens hjälp leta sig in mot Piazza Venezia och smågatorna kring Fontana di Trevi för den utlovade glassen. Viktor Emanuel-monumentet är mer imponerande mot den mörka kvällshimlen där det trånar över torget. 

Några minuter senare var vi så framme vid Gelaterian, med stort G, Il Gelato di San Crispino. Glassens Peterskyrka enligt mig. Mitt val föll på en bägare med tre kulor, bourbon y crema, miele och crema y limon. Gelaton motsvarade mina förväntningar med marginal och omdömena från medresenärerna var bra även de. 

Jag har en känsla av att jag kommer att återvända till Rom, trots att jag inte utförde den vanliga ritualen vid Fontana di Trevi under den här resan. 

Söndag 28 maj

Söndagen i Rom blev inte så mycket mer än en frukost och packa ihop de sista sakerna innan det var dags att säga hej då till fyrarummaren med de tre badrummen i gårdshuset som snabbt blev att kännas som hemma.