INSTEAD OF THE GRAN FONDO

Starten på Gran Fondon var redan klockan 8 i Parets de Valles, inte långt från Barcelonas F1-bana där även målgången skulle ske. Efter debaclet med nummerlappen dagen innan skulle det innebära en tidigare avfärd från Barcelona för att hinna hämta ut nummerlappen före start. Redan 06:40 skulle jag möta upp Jon vid Glories för att därifrån cykla dryga 20 kilometer till starten. Efter att ha mött upp Jon lämnade vi Barcelona strax före 7 via Meridiana för att från slutet av gatan leta upp första bästa bro över Besos för att kunna fortsätta längs BV-5001 på andra sidan floden.

Den något försenade avfärden bidrog till ett betydligt högre tempo längs BV-5001 än på lördagen. Vi lämnade BV-5001 genom att ta vänster i samma rondell som igår. Ner på C-17 som var i det närmaste trafikfri tidigt denna söndagmorgon. I takt med att vi närmade oss startplatsen hade jag börjat fundera på hur jag skulle tillbringa dagen om jag inte fick tag på någon nummerlapp. Jag tänkte tillbaka från en av de bättre rundorna förra våren där jag passerade Sabadell för att därifrån på natursköna vägar leta mig bort till Coll Formic och Pelautordera. Sabadell låg väl inte mer än 10 kilometer från startplatsen? Ca 7:50 nådde vi startplatsen efter en felnavigering.  Jon placerade sig bland de sista i startledet och jag letade efter nummerlappsutdelningen utan att finna den. Jag letade upp Jon sist i startledet och berättade om min alternativa plan och att jag möter upp honom vid målgången i stället. Vi tog några foton innan startskottet gick, där fältet åkte mot höger vek jag av mot vänster i stället för att köra ett liknande varv men i motsatt riktning.

Jag tog C-155 från Paret de Valles mot Sabadell. Omgående var jag ute i ett öppet kuperat landskap. Jag njöt av alla intryck från landskapet.

 Hyffsat snabbt hade jag nått Sabadell, jag fortsatte i riktning mot B-124 och Parc Natural de Sant Llorenc del Munt i I'Obac. Vägen går svagt uppför genom det gröna landskapet i floden Ripolls dalgång. Jag känner mig stark i klättringen, tar mig förbi den första gruppen med spanjorer, nästan omgående passerar jag nästa grupp också. Jag fortsätter uppåt kommer i fatt ytterligare någon grupp som jag lägger mig efter för att få lite andhämtning, går ut och förbi dem, en bit upp ser jag en ytterligare ryggtavla som jag kan ta sikte på. Kilometerstenarna passaeras en efter en, jag känner mig odödlig, hinner ifatt ytterligare en grupp som inte gör någon ansats till att hålla mitt hjul. Vägen flackar ut när jag når en ensam spanjor som gör en ansats till att hålla mitt hjul, jag hör hur han är med mig på det lättåkta partiet, hans andhämtning är hög, jag slår inte av på takten uppför utan fortsätter att trycka på. Om han ska vara med mig upp till Sant Llorenc Savall ska han få jobba för det. Omgående är jag själv igen, några minuter senare når jag Sant Llorenc Savall, jag fortsätter genom samhället mot Galifa. Vägen slingrar sig vidare uppåt, efter en krök når jag så den hylla som vägen följer berget på. Jag fortsätter passera cyklister, både ensamma och i grupp samtidigt som jag njuter av utsikten. Kommer fram till Sant Feliu de Godines, svänger vänster in på C-59, efter någon minut dyker skylten och vägen mot Sant Miquel del Fai upp, jag viker av C-59. Vägen leder mig längs en hylla in i en djup dalgång. Längst inne i dalgången uppenbarar sig klostret Sant Miquel del Fai. Jag passerar förbi bakom klostret innan jag stannar för att ta ett foto och njuta av utsikten. Där och då känner jag mig lyckligt lottad att min anmälan till Gran Fondon inte gått igenom utan att jag fått den extra möjligheten att ta den här rundan innan jag ska åka hem.

Jag fortsätter vidare på den smala vägen som leder mig ut till den större C-1413b, vägen tar mig vidare upp till 750 m över havet innan jag påbörjar dagens första längre utförskörning som tar mig ner till Centelles dryga 550 m över havet. På småvägar tar jag mig vidare över det öppna landskapet mot Sant Miquel de Balenya. Jag tar höger mot Seva för att köra på ett vägavsnitt som cyklisterna på Gran Fondon tar i motsatt riktning. Det har nu gått mer än 3 timmar sedan första startskottet och jag möter till min förvåning fortfarande deltagare i loppet, både sådana som ska köra den längre Gran Fondon och den korta Medio Fondon, jag tycker synd om dessa då de får en lång dag i sadeln, frågan är om de får uppleva målgången eller om de faller offer för kvastbilen. Med tanke på att målet stänger 5 timmar senare och jag uppskattar det till att de tagit sig igenom en tredjedel, förvisso den tuffaste tredjedelen, borde risken vara överhängande att de faller offer för kvastbilen. Kring 11:30 når jag Seva och jag möter de sista deltagarna som precis lämnat depån i Seva efter nedfärden från Coll Formic. I stället för att ta vägen via Coll Formic och riskera möta trötta deltagare på väg utför fortsätter jag från Seva mot Viladrau i stället. Jag har på nytt börjat bygga höjdmeter, den slingrande vägen tar mig vidare upp till Viladrau på närmare 850 m över havet. Jag tar sikte på byns torg där jag stannar för en glass och lite dryck i solskenet. Luften känns frisk och härlig, under tiden som jag sitter på en av uteserveringarna fylls det på med cyklister som letat sig ut för en runda i vackra Montseny.

Jag fortsätter vidare längs GI-543 innan jag svänger in på GI-5201 mot Santa Fe del Montseny. Jag har åkt vägen tidigare och vet med mig att en kortare stigning ska ta vid innan jag når Santa Fe del Montseny, känslan är att den inte ska vara längre än 3-5 km innan det bär av utför mot Campins och Sant Celoni. Mitt minne har svikit mig på nytt, tidigare har jag bara kört utför från Santa Fe mot Viladrau, nu när jag tar vägen i motsatt riktning får jag svart på vitt hur lång stigningen var. De 3-5 km var snarare 10 och det brantade till direkt, vägskyltar som varnade för lutningar på 10 %. Som högst når jag närmare 1285 meter över havet innan den långa utförskörningen ner till Sant Celoni tar vid, 24 kilometer senare är jag nere på 150 meter över havet. Jon har meddelat att han nått målet så i stället för att cykla mot F1 banan utanför Granollers tar jag tåget i stället. 

Jag möter upp Jon som lite missnöjt konstaterar att arrangören av Gran Fondon överskattat antalet höjdmeter på banan. Jon uttrycker sin önskan om att försöka nå 10 000 fots klättring under dagen, jag känner mig lite småtrött och med låg energi efter att själv ha klättrat 2 468 m under min runda. Jag frågar Jon lite skämtsamt om han känner till Velomatis regler och mer specifikt regel 24. Efter lite vila, en kopp kaffe och mer vatten går jag Jon till mötes. Vi tar tåget till Montcada i Reixac för att därifrån börja de extra klättringarna över Collserola. Vi lämnar Montcada och tar sikte på kyrkogården som vi passerade igår, istället för att ta vänster i utförskörningen ner mot Barcelona viker vi av åt höger och fortsätter klättringen över Collserola innan vi rullar vidare ner mot Cerdanyola de Valles. Vi tar transportsträckan till Sant Cugat de Valles innan vi tar sikte på BP-1417 som ska ta oss tillbaka till Barcelona över Collserola. När jag stoppar min Garmin i Barcelona har jag fått ihop ytterligare 777 höjdmeter, Jon har med andra ord med marginal passerat 10000 fot och är nöjd, vi skiljs åt och jag fortsätter den sista kilometern hem. En snabb titt på klockan ger att det är dryga 5 minuter kvar till det klockslag som jag föreslagit att Johan och Beatriz ska komma förbi. Trots att de kommer ett tag senare hinner jag nästan inte ut ur duschen innan det ringer på dörrklockan. Vi tar en öl på min terass innan vi letar oss vidare ner bland de smala gatorna i Gracia till ett tapasställe på Placa del Sol. 

När dagen summeras har jag totalt fått ihop 198 km på de längre rundorna och 3245 höjdmeter, ett gott dagsverke. Strava på rundan i stället för Gran Fondon samt bonusrundan. 

PICKING UP THE RACE BIB

The weather last saturday was beautiful, decided to meet Jon at Glories and cycle to Granollers to pick up our race bibs for the Gran Fondo the next day.

From Glories we found our way down to the Besos river and the bike lane that would take us out of Barcelona, continued along BV-5001. Suddenly in a roundaboat a sign pointed out the direction to Granollers and C-17. We followed the sign and it turned out that the sign took us to a much bigger road, almost looked like a freeway, but no signs that bicycles weren't allowed, two lanes in each direction and the speed limit was 100 km/h big misstake, but it wasn't possible to turn back. Stayed on the C-17 to a exit that took us through a industriual area before we were back on C-17. After a while new signs pointing out the direction for N152-a and Granollers south and we were able to leave the very busy C-17. Reaching Granollers felt like a big relief, at least for me. Found a way through the city center on narrow pedestrian streets, a quick look on the map and there were no problem finding the bike store. Handed over my ID card to the personnel to collect my race BIB when they asked for my inscription. Inscription, I hadn't recieved any inscription and they couldn't find my name on the list either. There must have been some kind of error when I tried to conduct the payment a couple of months ago, no signs on the payment on my bank statements either. A phone call from the personnel to the organizer, and I was told that I could pick up a race number the following day, the race day. Jon was more succesfull and could collect his BIB without any problem. We were heading back to Barcelona following the road we should have taken to the bike store. 

The BV-5159 felt like made for cycling, a solitare road just outside Barcelona. Soon we were on the BV-5001. At Montcada i Reixac we crossed the river and then headed for the Cementary the Collserola, and a small climb which would then take us down to the Ronda de Dalt beltway. 

We followed the beltway to Placa d'Alfonso Comin from where we made our way down to a placa in Gracia where we stopped for an icecream, coffee and an excellent orange juice and a great time in the sun. 

The route on Strava. 

THE BEAUTY AND THE BEAST

Skippade torsdagens i mina ögon för tidiga meetup sammankomst över Collserola, att bli upplockad efter vägen vid 7:15 för en kortare Collserola runda kändes inte jättetilltalande. Strax före 8 rullade jag istället ner till Passeig de Gracias järnvägsstation och en tågresa norrut till gemytliga Girona, ett trevligt utflyktsmål från Barcelona även utan cykel. Det som stod på min agenda var istället en runda på proffsens bakgård upp till Olot och sedan tillbaka via Banyoles.

Jag lämnade Girona och tog sikte på Sant Gregori och Llorà. Redan här började bergen som nästan ständigt skulle vara närvarande visa upp sig. Det gröna landskapet tilltalade mig. Värre dock med kylan som uppstod i de skuggigare partierna och vinden. Jag ångrade inte mitt val att dra på mig armvärmare och vindväst. Jag svänger av GI-531 och fortsätter in på GI-532. En backe som denna dag är för liten för att kallas klättring tog vid. Sedan senast jag var nere hade de nu lagt asfalt på de partier som då var upprivna, till min stora glädje. Vägen är fantastiskt fin och trafiken i det närmaste obefintlig, på den dryga milen långa sträckan räknar jag antalet fordon inklusive cyklister till inte fler än sex stycken.

Trafiken på de större vägarna är så pass lätt att du inte behöver leta efter mindre vägar för att få en bättre upplevelse. Den enda nackdelen med de större vägarna är att de till viss del mer framstår som enbart transportsträckor. Där och då hade jag inget emot det, då de främst skulle ta mig vidare upp till Olot med en avstickare för dagens första riktiga klättring. Jag fortsätter in på N 141-e till Anglés för att därifrån fortsätta på C-63. Passerar genom Amer tills jag når det oskyldiga trafikljuset och skylten som visar vägen till Sant Marti Sacalm och den här skönheten.

Likt en grön mur har det skogsbeklädda berget tornat upp sig vid min sida. Jag svänger av och fortsätter upp mot Sant Marti Sacalm. Vägen tar sig upp över berget på långa rakor som långsamt adderar höjdmetrarna med en jämn lutning, skogen gör att utsikten under klättringen är begränsad. Nära halvvägs skymtar de snöklädda Pyrénéerna, bakom en senare 180 graders sväng syns restaurangen vid Santuari del Far högt upp på den mäktiga avsatsen.Trafiken är obefintlig då vägen egentligen inte leder till något utan den bara finns där för oss stollar som gillar klättring och de handfulla hushåll som finns längs med vägen. 40 minuter från botten öppnar landskapet kring Sant Marti Sacalm upp sig. Jag stannar till, tar en gel och några klunkar vatten och bara beundrar detta landskap. 

El Far med Pyrénéerna i bakgrunden

Jag vänder tillbaka ner till C-63 som jag följer vidare upp mot Olot. Kan inte låta bli att beundra landskapet som vägen skär i genom. Det går svagt uppför mest hela tiden, inte så märkligt då Olot ligger på 430 meter över havet och Girona på cirka 60 meter. En skylt säger att jag kommit in i Parc Natural de la Zona Volcànica de la Garrotxa som Olot ligger mitt i. I området finns det inte mindre än ett fyrtiotal, till största delen, skogsbeklädda vulkaner som inte längre är aktiva. De många vandringslederna inbjuder till vandring. Klockan har passerat 13 och hungern har satt in för ett tag sedan. Jag letar upp ett torg i Olot omgärdat av uteserveringar. Jag väljer den med bästa solläget bara för att mötas av att det inte var öppet, det tvingades bli grannen. Det gick ingen större nöd på mig trots det debaclet som skulle visa sig bli ett av dagens största.

Jag letar upp GI-524 som ska ta mig ner till Banyoles. Vägen börjar stiga redan innan jag lämnar Olot, en titt över axeln, och jag kan inte hålla mig från att lämna vägen på första bästa ställe för att kunna fotografera det som jag har bakom mig.

Vägen fortsätter uppför någon kilometer ytterligare innan det är dags att börja tappa höjdmeter. Till min frustration svänger en timmerbil ut framför mig samtidigt som de härligt inbjudande kurvorna utför tar vid. Jag är fast bakom timmerbilen i några kilometer innan vägen öppnar upp sig och jag kan ta mig förbi, känslan av tillfredsställelse är total när jag kan ta de kommande svängarna nästintill utan att röra bromsen, bara följa vägen genom att flytta kroppstyngden växelvis åt den ena sidan sidan och sedan över till nästa sida. Jag har nått nirvana. 

Utförskörningen avbryts av några kortare motlut. Efter 24 lätta kilometer kommer så korsningen där jag viker av mot Pujarnol. Det första jag möts av är en av de vanliga klättringsskyltarna, 13,8 kilometer med en snittlutning på blygsamma 6,5% och en höjdskillnad på 881 meter upp till det fruktade och omtalade Rocacorba. Det är snällare än mångas favorit på Mallis, Sa Calobra, 9,4 kilometer med en snittlutning på 7% och 670 höjdmeter upp till Coll dels Reis. Jag fortsätter in på vägen, den första kilometerstenen passerar förbi, sten nummer två passerar också förbi i det öppna landskapet, klättringsskyltarna likaså, 11,8 kilometer kvar och det har knappt gått uppför. Skogen tar vid, en kilometer med drygt 4%, de kommande kilometerna håller sig kring 7-8% i snitt, den täta skogen omgärdar vägen. Kilometer 7 och 8 tar vid, strax över 10%, en 8% på det bara det att de första 300 metrarna går svagt utför, jag ser bara vägen och den omgärdande skogen. Plötsligt dyker den upp från ingenstans, högt upp på en brant avsats, tronar den där, antennen. Vad är det kvar 1,8 kilometer, utifrån höjdskillnaden slås jag av känslan att den sista biten kommer kännas. Rocacorba skylten kommer, jag har besegrat den, dock på en tid som många andra bara skulle vilja borsta av sig och inte kännas vid sig. 

The beast

The beauty of the beast. Det finns två sätt att ta sig ner från Rocacorba, avsatsrampen avslöjar det andra

Har svårt att förstå den kvinnliga fotografens missnöje över att inte se hela sjön i bakgrunden, men så kom hon också upp i en bil. 

Antennas de Rocacorba

Jag tar samma väg ner som jag kom upp. Efter två fotostopp i början av nedfärden når jag sedan Bunyola varifrån jag börjar orientera mig tillbaka mot Girona. Trafiken på 2+2 vägen är tät så jag viker av den efter någon kilometer. Mindre vägar tar mig de sista 15 kilometerna till Girona. 

Framme i Girona stannar jag min Garmin med 169 kilometer och 2675 höjdmeter bakom mig i ett väldigt vackert landskap. Bono har gjort ett försök till att beskriva det. Strava på rundan. 

THE MEET UP

Klockan ringde vid 7 som brukligt är när jag är på resande fot med cykeln. Idag stod en ny avhängningsrunda på tur med Juurits meet up grupp. Kommer ner till samlingen på utsatt tid, inom några minuter har de sista anslutit, vi blir en grupp på 7 personer, av vilka 2 stycken tillhörde de starka musketörerna från förra veckan. Även Juurit blir med idag, så tre bekanta ansikten och resten okända förmågor, men vi såg ut som i mina ögon starka åkare allesammans. Rutten skulle bli den samma som förra veckan. Körningen skulle bli lite annorlunda idag, Juurit tog täten ut på ett kontrollerat sätt för att se till att gruppen hölls samman längs de knixiga smågatorna, strandpromenaden genom Badalona, förbi trafikljusen i Montgat. Farten börjar på nytt skruvas upp, hastigheten i motvinden ligger och fladdrar kring 40+-2 km/h ut till Vilassar de Mar.

Vi lämnar kusten och fortsätter upp mot Argentona, den starkaste av musketörerna bestämmer sig för att gå fram nu efter att ha legat och blidat sin tid, dock verkar han hålla sig på mattan och ingen har ännu behövt släppa något hjul. Vi når rondellen under C-60 och den därpå branta rampen upp till C-60 som utgör startpunkten för den korta stigningen 4,1 km och dryga 200 höjdmeter som utgör Coll de Parpers. Fri fart uppför och hjul släpps omgående. Strax under 13 min senare är jag uppe, med en snittfart på 19,7 km/h, klättringen gick dryga 2 minuter snabbare än förra veckan och ansträngningen upplevdes som lägre. Kan inte låta bli att fascineras över de brutala snittfarterna på ca 33,7 km/h och namnen bakom dem(Thomas de Gendt och Alexey Vermeulen).

Efter några minuters andhämtning och kisspaus på toppen rullar vi vidare ner mot La Roca del Valles. Tugget går inte helt oväntat om den stora outleten därnere, om priserna som är högre än på reorna inne i Barcelona, om pikéer som sitter bra över axlarna för att sedan fladdra som segel kring midjan, om kollektioner som inte säljer och därför förpassas till La Roca.

Rundan avslutas med behaglig medlutskörning ner till Barcelona, Juurit styr upp det så det blir lite bättre organiserad klungkörning men erfarenheten av att köra i klunga varierar stort i gruppen och samarbetet flyter bara hyffsat. Trots det så tar vi oss fram i 40-45 km/h. Rundan avslutas sedan i Juurits bike shop med att Espressomaskinen får ta vid och jobba för högtryck, fram kommer ett holländskt(?) ingefärsbröd och mycket av samtalen runt bordet förs runt kartan som täcker det. Om vilka stigningar och vägar som är bra i Katalonien, utbyten av olika rundor. Vänliga tips om hur du bör agera vid klungkörning utbyts allt i syfte för att optimera gruppens framfart på kommande rundor.

Gruppen splittras upp och var och en återvänder till sitt. För mig innebär det en lugnare färd uppför genom Barcelona förbi la Sagrada Familia på min väg upp till La Salut.

Matlagning och tvättning tar vid och eftermiddagen flyter förbi innan klockan börjar göra sig påmind om att det är dags att röra mig bort mot Camp Nou och Barcelona-Juventus. Efter mötet dem emellan förra veckan känns det som dagens match bara är 90 minuter som måste avhandlas, uppgivenheten är total där jag sitter på Camp Nou. Någonstans hoppas jag ändå på ett mirakel men i takt med att minutrarna tickar iväg så grusas det lilla hopp som jag har.

Det är nog som Peter LeMarc sjunger.

Det blir en ödesmättad vandring hem genom denna stad som jag kommit att älska så mycket. 

Lite Strava på cyklingen om ni skulle ha vägarna förbi Barcelona.

Collserola

Efter några tuffa cykeldagar kom gårdagen mest att handla om två lugnare besök på Collserola. Bestämde mig för att ta en lugnare löprunda längs Carratera de les Aigües och bara njuta av stillheten och utsikten över Barcelona och Tibidabo.

Vädret ville till en början inte riktigt vara med mig men mot slutet blev det bättre. De senaste torra dagarna fick grusvägen att damma ordentligt. Kan bara tänka mig hur de MTB cyklister som jag mötte måste ha sett ut när de avslutat sin tur. 

Jag tog bergbanan tillbaka ner till Barcelona. På väg från tåget tänkte jag att jag tar vägen förbi Casa Vicens, en av Gaudis mindre kända byggnader, för att se om de ännu öppnat upp den för allmänheten. Av allt att döma ser de inte ut att hinna med det under detta Barcelona besök heller, så det lär innebära att jag behöver återvända, inte mig emot.

Efter en dusch byttes löparkläderna mot lycrastället inför ett nytt möte med en meet up grupp och ett nytt besök på Collserola. Ambitionsnivån i den här gruppen var lite lägre, något som passade mig där och då. Jag fick sällskap på min runda och även sparring uppför då en av deltagarna bjöd till rejält uppför Collserola och jag tvingades en bit upp i klättringen släppa hans hjul för att några minuter senare även se att hans ryggtavla var bortom synhåll. 

Gruppen återsamlades efter den första delen av klättringen för att sedan fortsätta den sista biten upp till utsiktsplatsen. Vädret hade på nytt börjat försämras och regnmolnen tornade upp sig. 

Det föreslogs att vi skulle vända tillbaka ner och fortsätta till deras standard bar, Bicioci, för att runda av rundan med lite barhäng. På vägen dit blev jag stoppad av resans första punktering, dock inte min. 

Några minuter senare efter en tur på Gracias gator var vi framme. 

Den cykelinspirerade menyn

Hela baren osade cykel

Lite Strava på det. 

THE MEETING

Dear Isabel, 

This would usually be a long post about cycling, my ride last Sunday and:

- how beautiful Tossa de Mar is from above,

Tossa de Mar

- the beautiful coast of Costa Brava,

- the winding road connecting Tossa de Mar and Sant Feliu de Guixols, perhaps the most beautiful road in Catalonia and Spain. Made for cycling or a nice ride in a cab with U2 playing Beautiful day,

- how faboulus the Tuna Tataki tasted at Tapas del Mar in Tossa,

- how beautiful Tossa is, 

- Catalonias changing and diversified scenary,

- picturesque villages ( yes, it's Cruïlles).

But instead it is going to be about one of the most welcoming people I have ever met. A host that meets and exceeds her guests expectations. How a detour on the Catalonian countryside ended up in a kitchen eating strawberries with brown sugar and having a nice conversation about what to see in Catalonia and some well reckoned Swedish phrases to my big suprise. 

A peaceful coffee in the garden with superfriendly people I didn't know existed and a conversation about herring, meatballs, how IKEA has conquered the world and a invite to Italy, what to see in Sweden. 

Gracies para todos, Isabel. 

Time rushed by too fast and I had to continue to Blanes before it got dark. 

The remaining 65 kilometers where a unfair fight with the setting sun over hilly roads, open fields and my shadow got longer and longer. There was no time for a short stop to take a picture, if I wanted to get to Blanes before it got dark.

And of course some cycling were conducted, check Strava for the route.