THE BEAUTY AND THE BEAST

Skippade torsdagens i mina ögon för tidiga meetup sammankomst över Collserola, att bli upplockad efter vägen vid 7:15 för en kortare Collserola runda kändes inte jättetilltalande. Strax före 8 rullade jag istället ner till Passeig de Gracias järnvägsstation och en tågresa norrut till gemytliga Girona, ett trevligt utflyktsmål från Barcelona även utan cykel. Det som stod på min agenda var istället en runda på proffsens bakgård upp till Olot och sedan tillbaka via Banyoles.

Jag lämnade Girona och tog sikte på Sant Gregori och Llorà. Redan här började bergen som nästan ständigt skulle vara närvarande visa upp sig. Det gröna landskapet tilltalade mig. Värre dock med kylan som uppstod i de skuggigare partierna och vinden. Jag ångrade inte mitt val att dra på mig armvärmare och vindväst. Jag svänger av GI-531 och fortsätter in på GI-532. En backe som denna dag är för liten för att kallas klättring tog vid. Sedan senast jag var nere hade de nu lagt asfalt på de partier som då var upprivna, till min stora glädje. Vägen är fantastiskt fin och trafiken i det närmaste obefintlig, på den dryga milen långa sträckan räknar jag antalet fordon inklusive cyklister till inte fler än sex stycken.

Trafiken på de större vägarna är så pass lätt att du inte behöver leta efter mindre vägar för att få en bättre upplevelse. Den enda nackdelen med de större vägarna är att de till viss del mer framstår som enbart transportsträckor. Där och då hade jag inget emot det, då de främst skulle ta mig vidare upp till Olot med en avstickare för dagens första riktiga klättring. Jag fortsätter in på N 141-e till Anglés för att därifrån fortsätta på C-63. Passerar genom Amer tills jag når det oskyldiga trafikljuset och skylten som visar vägen till Sant Marti Sacalm och den här skönheten.

Likt en grön mur har det skogsbeklädda berget tornat upp sig vid min sida. Jag svänger av och fortsätter upp mot Sant Marti Sacalm. Vägen tar sig upp över berget på långa rakor som långsamt adderar höjdmetrarna med en jämn lutning, skogen gör att utsikten under klättringen är begränsad. Nära halvvägs skymtar de snöklädda Pyrénéerna, bakom en senare 180 graders sväng syns restaurangen vid Santuari del Far högt upp på den mäktiga avsatsen.Trafiken är obefintlig då vägen egentligen inte leder till något utan den bara finns där för oss stollar som gillar klättring och de handfulla hushåll som finns längs med vägen. 40 minuter från botten öppnar landskapet kring Sant Marti Sacalm upp sig. Jag stannar till, tar en gel och några klunkar vatten och bara beundrar detta landskap. 

El Far med Pyrénéerna i bakgrunden

Jag vänder tillbaka ner till C-63 som jag följer vidare upp mot Olot. Kan inte låta bli att beundra landskapet som vägen skär i genom. Det går svagt uppför mest hela tiden, inte så märkligt då Olot ligger på 430 meter över havet och Girona på cirka 60 meter. En skylt säger att jag kommit in i Parc Natural de la Zona Volcànica de la Garrotxa som Olot ligger mitt i. I området finns det inte mindre än ett fyrtiotal, till största delen, skogsbeklädda vulkaner som inte längre är aktiva. De många vandringslederna inbjuder till vandring. Klockan har passerat 13 och hungern har satt in för ett tag sedan. Jag letar upp ett torg i Olot omgärdat av uteserveringar. Jag väljer den med bästa solläget bara för att mötas av att det inte var öppet, det tvingades bli grannen. Det gick ingen större nöd på mig trots det debaclet som skulle visa sig bli ett av dagens största.

Jag letar upp GI-524 som ska ta mig ner till Banyoles. Vägen börjar stiga redan innan jag lämnar Olot, en titt över axeln, och jag kan inte hålla mig från att lämna vägen på första bästa ställe för att kunna fotografera det som jag har bakom mig.

Vägen fortsätter uppför någon kilometer ytterligare innan det är dags att börja tappa höjdmeter. Till min frustration svänger en timmerbil ut framför mig samtidigt som de härligt inbjudande kurvorna utför tar vid. Jag är fast bakom timmerbilen i några kilometer innan vägen öppnar upp sig och jag kan ta mig förbi, känslan av tillfredsställelse är total när jag kan ta de kommande svängarna nästintill utan att röra bromsen, bara följa vägen genom att flytta kroppstyngden växelvis åt den ena sidan sidan och sedan över till nästa sida. Jag har nått nirvana. 

Utförskörningen avbryts av några kortare motlut. Efter 24 lätta kilometer kommer så korsningen där jag viker av mot Pujarnol. Det första jag möts av är en av de vanliga klättringsskyltarna, 13,8 kilometer med en snittlutning på blygsamma 6,5% och en höjdskillnad på 881 meter upp till det fruktade och omtalade Rocacorba. Det är snällare än mångas favorit på Mallis, Sa Calobra, 9,4 kilometer med en snittlutning på 7% och 670 höjdmeter upp till Coll dels Reis. Jag fortsätter in på vägen, den första kilometerstenen passerar förbi, sten nummer två passerar också förbi i det öppna landskapet, klättringsskyltarna likaså, 11,8 kilometer kvar och det har knappt gått uppför. Skogen tar vid, en kilometer med drygt 4%, de kommande kilometerna håller sig kring 7-8% i snitt, den täta skogen omgärdar vägen. Kilometer 7 och 8 tar vid, strax över 10%, en 8% på det bara det att de första 300 metrarna går svagt utför, jag ser bara vägen och den omgärdande skogen. Plötsligt dyker den upp från ingenstans, högt upp på en brant avsats, tronar den där, antennen. Vad är det kvar 1,8 kilometer, utifrån höjdskillnaden slås jag av känslan att den sista biten kommer kännas. Rocacorba skylten kommer, jag har besegrat den, dock på en tid som många andra bara skulle vilja borsta av sig och inte kännas vid sig. 

The beast

The beauty of the beast. Det finns två sätt att ta sig ner från Rocacorba, avsatsrampen avslöjar det andra

Har svårt att förstå den kvinnliga fotografens missnöje över att inte se hela sjön i bakgrunden, men så kom hon också upp i en bil. 

Antennas de Rocacorba

Jag tar samma väg ner som jag kom upp. Efter två fotostopp i början av nedfärden når jag sedan Bunyola varifrån jag börjar orientera mig tillbaka mot Girona. Trafiken på 2+2 vägen är tät så jag viker av den efter någon kilometer. Mindre vägar tar mig de sista 15 kilometerna till Girona. 

Framme i Girona stannar jag min Garmin med 169 kilometer och 2675 höjdmeter bakom mig i ett väldigt vackert landskap. Bono har gjort ett försök till att beskriva det. Strava på rundan.