RAT PENAT och månlandskapet

Klockan ringde vid sedvanlig tid men det skulle trots det dröja till strax före 12 innan jag rullade i väg. Eftersom det knappt kommit en droppe regn sen jag kom ner i söndags tyckte jag att det var dags att ge blommorna en dusch men även att placera lite beställningar på komponenter då kedjan och dreven samt kassetterna sett sina bästa dagar. 

Tanken idag var att ta tre större klättringar och börja med Rat Penat. Vägen dit som jag tagit tidigare är ganska tråkig, mycket trafikljus och större vägar så jag tänkte att jag skulle prova en annan väg via flygplatsen som ingick i sträckningen för förra årets Gran Fondo Barcelona, men att jag skulle ta den delen i omvänd riktning. Detta innebär att jag var tvungen att leta mig ner till Plaza Espana och det blev ett antal trafikljus intervaller på vägen dit. Väl nere på den femfiliga Arago flöt det på rätt bra, under en längre sträcka hade jag en egen fil och märkte att bilarna runt i kring mig inte åkte snabbare än mig. Nådde Plaza Espana och ligga i mittenfilen i en femfilig rondell med cykel är ett äventyr men det gick bra, klarade mig till och med utan att någon tutade åt mig.  

Upploppet på Barcelona marathon med Plaza Espana i bakgrunden

Museu Nacional d'Art de Catalunya tronar majestätiskt halvägs upp på Montjuic

Via Montjuic tog jag mig ner i ett industriområde som är perfekt för att ta sig ut ur stan via om det är kusten västerut som är målet, breda två och trefiliga vägar i princip fria från trafik denna Skärtorsdag.

Blev påmind att komma ihåg vätskan av denna


Letade mig vidare ut till flygplatsen och den första mindre landsvägen som skulle ta mig mot Gava. För att undvika den vältrafikerade genomfarten vek jag av mot stranden, även om skulle leda till större exponering mot vinden. Efter några kilometer längs stranden börjar Garrafmassivet att torna upp sig.

Det storslagna Garrafmassivet

Jag rullar den sista kilometern till rondellen där den vackra kustvägen mot Sitges viker av åt vänster, men tar höger i stället mot Parc Natural de Garraf och den fruktade entrén dit Rat Penat. Råttan är rätt snäll den första kilometern men sen smäller det till med en kortare del med 20 % lutning, den leker lite med dig de kommande hundra metrarna och lutningen varierar mellan 7-15% sen smäller det till med 25% från ingenstans. Efter det återgår den till 10-15% för att sedan flacka ut en längre sträcka. Det där beskedliga lugnet och känslan att jag besegrat den infinner sig, men så visar den sitt fula tryne på nytt och rampar upp de sista 500 metrarna med 10-20%. Du blir lätt lurad av att bara titta på snittlutningen på beskedliga 10% över 4 kilometer när du på delar av backen kränger cykeln uppför i knapp styrfart samtidigt som den aldrig ger dig chansen till att hitta en rytm där du tillåts att bara trampa på. Väl uppe på toppen stannade jag till för några klunkar vatten och beundra utsikten innan jag fortsatte längre in i naturreservatet. 

Utsikten från toppen över det azurblåa Medelhavet

Vägarna genom det kuperade naturreservatet är nästintill bilfria

Naturreservatet bjuder på spektakulära vyer över ett landskap som jag inte trodde fanns så pass nära Barcelona. Reservatet skiftar karaktär flera gånger om från den karga inledningen till lite mer grönskande innan det avslutningsvis för tankarna till vinrankornas Toscana. 

Vägen slingrar sig fram genom naturreservatet och jag vill bara se vad som döljer sig bakom nästa sväng...

Jag närmar mig Olivella och vägen blir genast lite bredare, ett tydligt tecken på att jag är på väg ut ur reservatet. Jag fortsätter vidare längs BV-2111 till Sant Pere de Ribes för att därifrån ta BV-211 till Sitges längs kusten. Stannar till vid bensinmacken i utkanten av Sitges för en vätskepaus inför den stundande långa intervallen som väntar längs den vackra men vältrafikerade kustvägen tillbaka till rondellen vid foten av Rat Penat. En sträcka på 12 kilometer. Stannar till vid stranden för en liten vätskepaus, reflektion och lite fotografering innan jag rullar vidare genom Castelldefels. Tidigare har jag direkt tagit sikte på Barcelona härifrån men inte idag, för jag har bestämt mig att jag ska undvika de tråkigare vägavsnitten tillbaka till Barcelona och klättra lite mer på vägen hemåt. 

Jag når Gava innan första skylten med Begues dyker upp, efter lite småvägar når jag dagens andra klättring längs BV-2041. Den är betydligt snällare än Rat Penat och det går snabbt att hitta rätt rytm uppför. Den dryga åtta kilometer långa klättringen erbjuder ett motlut på ca 5%, trafiken är inte särskilt intensiv. Jag fortsätter vidare in på BV-2411 för en vindlande utförskörning till Olesa de Bonesvalls där jag viker höger in på BV-2410 som ska ta mig ut till N-340. 

Mina förväntningar var att den korta förbindelsevägen skulle fortsätta svagt utför till N-340 men de kom ganska snabbt på skam, vägen satte av uppför initialt innan den till slut vände brant utför. Där och då började jag fundera på om jag verkligen skulle hålla mig till min plan att ta dagens sista klättring eller om jag skulle fortsätta längs betydligt mer trafikerade vägar från Molins del Rei till Barcelona och få avsluta rundan med trafikljus intervaller. En titt på klockan när jag följt N-340 ner över floden Llobregat och nått Molins del Rei så tog jag beslutet att hålla mig till utgångsplanen att ta klättringen via Vallvidrera och Tibidabo. 

Från Molins del Rei börjar det gå uppför omgående, inte jättebrant på något sätt utan det var förhållandevis lätt att hitta rytmen även om benen började kännas sura. Efter någon kilometers klättring till Sant Bartomeu de la Quadra anslöt vägen som jag tagit på mina tidigare Collserolarundor, nu återstod de nio kilometer upp till Vallvidrera. En känsla av trygghet infann sig när jag visste vad som väntade. Adrenalinet var på topp, kilometerstenarna avverkades en efter en, första skymten av ett avlägset Torre de Collserola dök upp, vägen sätter av svagt utför för att sedan göra en sista knyck uppför fram till den tvära svängen där Tibidabo öppnar upp sig till vänster och Barcelona breder ut sig långt där nere till höger. 

Jag fortsatte åt vänster upp genom Vallvidrera och vidare mot nöjesfältet, in under bergbanan innan vägen fortsatte utför mot Barcelona. Stannade min Garmin och kunde konstatera att jag fått ihop en runda som jag var mer än nöjd med, 155 km och dryga 2300 höjdmeter enligt Strava. Jag kommer att köra den här rundan fler gånger både i sin helhet men även genom att kombinera den sista delen från klättringen till Begues med Collserola.